Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
bitar i ditt mörka kyffe kring kaffepannan, som ständigt
puttrar i din nerrökta spisel, och där Tarrajokk dånande
kokar i jättegrytorna. Ajö, Njunjes! du, som ligger
inkrupet under det refflade berget likt en tändsticksask vid
foten af ett af Chicagos skyskrapare.
Nu. Per Jakob, framåt! och håll rätt kurs uppåt
dalgången, dit bort mot nordväst, mot den stora, oskärade
naturen . . .
Präktig är mattan vi trampa, ej förslöande mjuk som
Österlandets vällustiga väfnader, hvari foten drunknar, utan
fast och hård, med lafvarnes färgrika mönster af svart, gult,
rödt och grått, och när färden bär in under björkskogens
yfviga grenar, skimra Myosotis mellan grönskan, som om
himlen hade fallit ned i små, blå fläckar. Utför
fjällsidorna hänga bäckarne som glänsande silfverband och
glittra genom soldiset, som sveper de sockerhvita
fjälltop-parne och de djupblå branterna .i en tunn silkesslöja . . .
Blank som en stålspegel ligger Tarraures vattenyta och
däri stå fjällens spegelbilder kalla och djupa i färg med
topparne i Tarraures botten, och Staika, det otillgängliga
fjället hänger djupast ned med sin snöiga pyramid bara
några årtag från land.
Ur videt lyfta riporna, som hålla älskog par om par,
och tumla skrattande undan för våra steg, medan rödingen
då och då bräcker Tarraures stålspegel och slår veck på
Staikas snöiga topp och gör dessa ringar, som vidgas och
töjas, tills de fastna i stranden, där försommargrönskan
lyser gul i solskenet.
Här, Per Jakob, af med renseln och eld under
kaffepannan! Ur Tarraures kristallklara vatten fylla vi dig, du
fjällvandrarens trogna kamrat, med din buckliga, sotiga
kopparkind!
Häll dig, vildmarksnatur!
II.
Hvad? — Ingen snöbrygga? — Nå, drag då till
sko-banden och knip till om stafven!
Arg brusar Vassjajokk mellan den rasade snöbryggan
med sina blågröna remnor och fräser ilsket som en kör af
tusen kattor och spottar fradga på stenarne och stranden.
Iskall är älfven och lockar till fall med sin svindlande fart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
