Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sitt ärggröna vatten, insprängdt af kvällsolens strålar
med gnistrande gult — en fors af champagne.
På andra sidan älfven står Per Jakob och skrattar.
Guds död! Bryt vide i stället och laga till kaffe! . . .
Vid videt, som flammar och sprakar, torkar skohöet på
videgrenens tjuga. Det ångar af byxorna ända upp till
magen, men kaffets gudadryck ilar genom ådrorna som
löpelden i näfver och kör ut kylan, som älfvattnet tvingade
på oss.
Se, hur höet svettas på tjugan! . . .
Och sen renhuden fram! Här är plats för två, Per
Jakob! Nu sträcka vi ut oss!
Piporna tändas, lägerelden steker nakna fötter, och
solen, som står på post ofvan Rigoives fjällrygg, skickar
ännu en aning om värme ned i dalgången . . .
Timmarne lida, och skuggorna från fjällen mot väster
och norr krypa ljudlöst ut öfver den lugna, hkblå
Tarra-louppal, fastna ett ögonblick i lapparnes höstvisten vid
sjökanten och klättra sedan långsamt uppför Karranes’
sluttningar på andra sidan sjön. Dvärgbjörken därborta mister
sin gulgröna färg och blånar i aftonen, men ännu langt
efteråt rodna Tarrekaises och Sommartj okkos snöhölj da
toppar för midnattssolen.
III.
Uppför Juonkatjokkos snöskodda sluttning stretar Per
Jakob före i dimman. Dimman hänger tjock som ånga
kring oss, en kall, klibbig ånga, som fyller luften med en
grådaskig väta och stjäl synvidden från oss. Ibland
försvinner föraren i ångan, och fjällens hemska ensamhet,
dränkt i denna nattliga tjocka., smyger kring som ett
jättestort spöke af dödssyner. Nyss skymtade Kotoporusjaures
ishöljda yta genom töcknet med sin blågråa svalfis vid
stranden, nu är den åter uppslukad af detta klibbiga grå,
som äckligt likt spindelväf faster sig vid ansikte och
händer och med sin våta kyla krälar ända in i hjärtat . ..
Något stort, oformligt susar förbi — det är snöugglan,
som skrämd af våra dock så tysta steg söker sig en annan
plats för att lura på rof.
— Halloh, Per Jakob! —Någonstädes^ omkring svarar
det, och snart dyka konturerna af föraren fram, törst
gigantiskt stor, förtunnad af dimman till en bild utan djup, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
