Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Heliga böcker, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
icke ens till de älsta delarne af desamma, de s. k. gåthas,
hvilka, om Darmesteter har rätt, i sin nuvarande form icke
äro äldre än från första århundradet af vår tideräkning. I
dessa gåthas är Zarathustra redan medelpunkten i en
mytkrets. Han tillhör en familj, familjen Spitama. Han är gift
med Huogvi, dotter till Frashaostra, och är svärfader till
Jåmåspa, hvilken var man till Zoroasters egen dotter
Pouru-sishta. Alla dessa namn förutsätta redan en sagokrets, men
Gåthas ge oss inga vidare detaljer därom. I Avestas senare
prosalitteratur framställes utförligt Zoroasters underbara
födelse. Vi erfara där, att en stråle af gudomligt majestät sänkte
sig ned i Dughdos sköte och att Zoroasters frohar eller
genius var innesluten i en homa-planta. Denna homa-planta
blef vid ett offer förtärd af Paurushaspa och af förbindelsen
mellan Paurushaspa och Dughdo uppkom Zoroaster. Han
var utsatt för många faror, till dess han blifvit trettio år.
Då började han sina samtal med Ahura och erhöll af honom
sina uppenbarelser. I tio år hade han endast en enda
lärjunge Maidhyomåonha. Senare omvände han Hogvas’ tvänne
söner, Jåmåsp och Frashaoshtra, och slutligen blef själfve
konung Vishtåspa genom sin gemål Hutaosa vunnen för
Za-rathustras religion. Likaså berättas, att, då Zarathustra fallit
i striden, hans arbete fortsattes af hans tre söner
Ukhshyat-areta, Ukhshyat-nema och Saoshyant, hvilka alla tre på ett
underbart sätt födts i början af tre millennier (hasår), den
sista sonen, Saoshyant, vid den slutliga uppståndelsen och
begynnelsen af den eviga salighetens och den eviga
lyckans rike, det sanna millenniet. Hvad som enligt min
öfver-tygelse bevisar inflytandet af en individuel anda i Avesta är
icke så mycket devas’ förändring till djäfvul som
öfvergån-gen från den ursprungliga tron på en högste gud, Ahura,
i förening med tron på vissa naturgudar, som Vedas devas,
till tron på två hvarandra motsatta makter, Spenta Mainyu
eller Ormusd och Angra Mainyu eller Ahriman och det
utarbetade systemet Amshaspands.
Det samma gäller om Kinas gamla nationalreligion. Här
ha vi den direkta och ofta upprepade förklaringen af
Kon-fucius själf, att han icke vore grundläggaren af den kinesiska
religionen eller de läror, som innehållas i Kinas heliga böcker,
utan att han endast samlat och återstält hvad som funnits
sedan urminnes tider. Då vi återfinna samma sakförhållande
i Indien, Persien och Kina, så öfverraskar det oss mindre,
när vi äfven hos judarne finna en nationalreligion utan
personlig stiftare och en helig urkund, hvars delar endast i fa
fall äro att tillskrifva väl bekanta historiska personligheter.
Vi komma då till den insigten, att detta är icke blott
naturligt, utan rent af oundvikligt. Religiös tro och religiösa bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
