Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Heliga böcker, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
Så länge de gamla heliga böckerna existerade endast i
muntlig tradition, stod det deras egare fritt att behålla dem
för sig och ett litet antal lärjungar eller att från hustaken
predika dem för alla människor. Och här inträffar ett
sällsamt psykologiskt faktum, att i många religioner de heliga
böckerna snart blefvo hemliga böcker och att kunskapen om
dem undanhölls människorna, till hvilkas nytta de skulle tjäna.
Det är en ofta upprepad villfarelse, att brahmanerna hade
undanhållit alla utom sin kast vedaböckerna. Privilegiet att
undervisa i vedaböckerna ha de visserligen förbehållit sin kast,
men i gamla tider ålade de såväl den andra och tredje kasten
som den första till och med som en pligt att lära sig
vedaböckerna utantill. Endast fjärde klassen, südras, voro
uteslutna, emedan deras andliga och sociala förmögenheter gjorde
dem olämpliga för en sådan uppgift.
En annan vigtig punkt, som man icke får släppa ur
sigte, är, att i flera fall språket i de heliga böckerna blef
föråldradt och efter någon tid obegripligt. Som en naturlig
följd däraf blef antalet af dem, som förvärfvade sig en
kännedom om det gamla heliga språket och litteraturen, allt
mer begränsadt. Därför är det fullkomligt sant, att
vedaböckerna endast kunde utöfva ett mycket begränsadt inflytande
på de stora massorna af Indiens befolkning och att
människorna endast visste det om sin gamla religion, hvad
brahmanerna ville tala om för dem. Lika sant är det ock att
ibland folket utvecklade sig fullständigt oberoende af
vedare-ligionen religiösa bruk och åskådningar. Det oaktadt förblir
det efter alla dessa medgifvanden ett faktum, att historikern,
som vill studera Indiens gamla religion, har ensamt
vedaböckerna att använda till grundval. Beträffande de stora
massornas religion ega vi ingen redogörelse och skola aldrig få
någon sådan. Men hvad i vår tid är sant har sannolikt också
varit det i vedatiderna. Jag vill anföra vittnesbördet af en
fullkomligt opartisk resande Moncure Conway. »På min
bokhylla», skrifver han, »finnas alla österns heliga böcker, och
jag har i åratal suttit lycklig öfver dem. De gamla
skrift-ställarnes ädla sträfvanden, de gamla vedaböckernas glödande
poesi, deras siares upphöjda bildspråk ha blifvit en del af
mitt lif. Men då jag därefter besökte Indiens stora städer,
pilgrimsorterna, där årligen samlas millioner af dem som
bekänna sig till de mäns tro, som författat dessa böcker —
ack, motsatsen mellan verklighet och ideal var hjärteskärande.
Intet skimmer af skaldernas och de vises stora tankar
upplyste deras dunkla tempel. Ingenting af religion i andlig
bemärkelse. Den som önskar sig religion skall icke finna
den i den nuvarande brahmaismen». Detsamma hade man
sannolikt ock kunnat säga på vedas tid. Då såväl som nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
