Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Operarevy hösten 1896, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804
Rundbergselev företar sig på scen. En sådan Lady Harriet
i Martha t. ex. bredvid en sådan spirituel företeelse som fru
Lindens förtrollande Nancy! Vi undra ej på hr Ödmanns
(Lyonel) något irriterade förhållnings-ordres under
repetitionerna mot en så bortkommen moitiée.
Skön som en rococo-gudinna är dock denna dam och
detta räddade hennes Susanna, der hon t. o. m. utvecklade
litet förstånd och sökte teckna karakteren. Det eviga leendet,,
den sydländska fägringen kommo här bra till pass och den
matta koloratursopranen utspann sig här till en mer
acceptabel soubrettröst, om ock ej värdig en Mozart-opera och
felande i hållning och behandling. Eurydike i Orpheus bör
nog vara skön, men ej å la rococo, hvadan frk. Frödin här
skulle passa bättre, särdeles som frk. K:s sång skulle kunna
komma Gluck att vända sig i grafven. Sof i ro, Gluck
notabene!
Fröken Frödin har i sin höga klara röst, sitt präktiga
utseende m. m. företräden, som borde bättre odlas än hittills,,
och resultatet skulle säkert bli för vår framtidsopera af värde.
Men dessvärre! åren gå och den unga damen står kvar på
sin verserade debutantståndpunkt och dermed det. En viss
tomhet i röstklangen, böjelse för falskhet och ett olyckligt
inställsamhetsmanér nere vid rampen med öfverkroppen öfver
lamporna borde i första rummet afhjelpas. Emellertid spira
här löften, som böra tillvaratagas i en tid så fattig på höga
naturliga sopran-röster.
Fröken Sparrman lyste som lilla Greta och försvann till
Paris att vidare studera eller gifta sig, måhända. Hennes Julia
och Margareta voro varnande exempel på hur man stiger upp
som en sol och etc. Sådana debuter böra blott ha
operastyrelsen till åhörare. Den förtjenar ej bättre än att sitta och
höra “på slikt, då den låter diverse mostrar och fastrar till
unga elever springa bort med det förstånd, den har, och
tubba sig så grufsamt.
Frk. Gaston har sjungit Barbarina, men ännu ej eget nog
Fideilio, frk. Nilsson Fredrik i Mignon, men ännu ej Orfeus.
Direktionen kanske slugnar och kloknar till. Aha ! God forts.!’
Hr Ödmann har sjungit sin vanliga repertoir, fått hr
Le-mon till rival i ett par roler, men ej haft orsak till sömnlösa
nätter. Ny rol har han haft i Kronjuvelerna, af hvad orsak,
är svårt att säga, om ej den att då hr Lundmark numera ej
kan påräknas för premierroler någon lämpligare s. k. speltenor
ej fanns. Annars är det ett måttligt nöje att se och höra
hr Ödmann i sådana roler, han talar i för högt läge och
öfver-drifver lätt dialogens lustiga pointer på ett ointelligent sätt,
om ock då och då motiveradt, och hans hållning, åtbördsspel
m. m. sticker ofta bjert af mot t. ex. Arnoldsons elegans i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
