Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Operarevy hösten 1896, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Auber-operor. Partiet innehåller ju så föga musik, att hr Ö.
nästan ej alls kan göra sin vokala öfverlägsenhet gällande. I
detta hänseende rekommendera vi Hvita frun, der hr Ö. ju
har 3 stora tacksamma soloscener, deraf 2 med
körackom-pagnement. Äfven i dramatiskt hänseende tro vi Georges
Brown passar bättre. Der slumrar nog en ny triumf — väck den!
De löjeväckande tenorgästspelen gå sin gång. Nu senast
var det en fransk tenor, för ombytes skull, Henri Prèvost.
Detta hade kunnat gå bättre, om ej hr P. varit
indisponerad, rädd och fått för få samrepetitioner. Vi ha utomlands
sett hr P. i samma rol, Arnold i Tell, och som Trubaduren
och i bägge har han utvecklat mycket lif, karakter och
aban-don, lyst med sin nu något passerade men förr ganska
pa-ranta hjeltetenor med dess trumpetsmattrande klara höjdtoner.
Men här gick allt på tok. Lik en mumie gick hr P. kring,
sjöng falskt, skränade, liksom gaf det hela sjutusan. Den stora
arian, hvaraf han blott sjöng början, gaf dock en aning om
hvad hr P. kunnat åstadkomma i bravur och heroism. Det
var denne sångare, som för många år sedan, yngling, vid sin
debut å en »fackopera» i Paris efter Trubadurens flera
gånger bisserade stora aria (med flera briljanta höga C.) fick en
100-francsedel af styrelsen i uppmuntran och, fattig gosse,
hänförd svängde med den vid inropningen inför publiken, som
blef rörd öfver slik naivitet och stormade än värre.
Herr Bratbost har efter den Morellinska invasionen fått
återtaga Pajazzons titelrol, der han gjort notabla framsteg och
sjunger bättre än förr. Som Arnold i Tell visade hr B. så
goda egenskaper, att ingen utländsk gäst bort behöfva
tillkallas för detta parti, så mycket mer som både hrr Ödmann och
Strandberg också kunna partiet. Hr B:s genomträngande tenor
gjorde särdeles i den stora trion och i ensemblenumren be
ståndande effekt, hvaremot ju amorosot i »O Mathilde» och
älskogsscenen med nämnda huldgudinna mindre ligger inom
hr B:s uttrycksförmåga, ehuru han nog äfven häruti gjorde
sitt bästa. Spelet var bland det bästa, vi i denna rol pä vår
k. scen smädat. Buffasangare är icke hr B., hvadan uppdraget
att sjunga Doktor Cajus i Falstaff väl uteslutande får
skrif-vas på nödvändigheten att ha en stark tenor med i första
tablån med dess nog energiska instrumentering, ytterligare
förvärrad af det ohejdade larm, hr Henneberg, sin slemma vana
trogen, låter orkestern göra äfven i ett opera-comique-forte.
Herr Lundmark tycks alldeles försvinna ur
premiertenorernas krets och öfvergå till sekundära roler, Lorenzo i Fra
Diavolo, der han ibland sjunger sin romans rätt bra, Ruodi i
Tell, der han ibland sjunger sin romans rätt fult o. s. v. Som
mången annan tenor vid k. operan lofvade hr L. mer än han
höll. . S. B. Ö. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
