Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Två olyckskamrater eller teologi och materialism, af Gideon Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
fasthålla. Försök blott ett ögonblick att tänka er ett par
“matematiska punkter som attrahera och repellera
hvar-andra.“ Ni måste därvid på något sätt markera dem från
andra punkter och innan ni vet ordet af, öfverraskar ni er
med att i inbillningen med fingret utpeka deras resp, lägen.
Därvid har ni ju åtminstone föreställningen om det pekande
fingret, en föreställning, hvari ingå allehanda tänkta
sensationer. Nå, ni drar i inbillningen tillbaka handen och söker
markera blott med tanken: “där skall den punkten ligga,
där den andra “. Men det är genast lika så när igen. Vid
uttalandet af dessa “där“ gripes ni på bar gärning med att
röra på ögonen. Muskelsensationerna i ögat, då dess axel
ändrar riktning, bidraga i första rummet till att bestämma
punkternas läge. Och ej nog därmed. Ni söker också
ovil-korligen att för synsinnet accentuera punkterna såsom skilda
från det omgifvande rummet. Ni t. ex. föreställer er
rummet som svart, punkterna som hvita prickar eller på annat
sätt. Hur materialisten vänder sig, sensationer eller
föreställningar om sensationer kan han ej undkomma, då han
söker tänka sig materien.
Det tycks således som om materialisten skulle vara
dömd att draga det kortaste strået i striden med
energeti-kern. Drifven af behofvet att undkomma själfmotsägelser
i det populära föreställningssättet, har han efterhand tömt
materien på allt “sinligt“ innehåll och till sist kvarstår en
ren abstraktion, som ingalunda duger till “absolutum“.
Det har gått här som på ett annat område, det
religiösa. Drifven af det sunda bondförståndet ansåg människan
att världen behöfde en orsak och bildade sig
föreställningen om en Gud. Helt naturligt försedde man honom med
de egenskaper som lågo närmast tillhands, d. v. s. med
människans egna, blott starkt tilltagna. Denna
antropo-morfa uppfattning höll dock ej stånd inför en mer upplyst
tid och teologien fann sig föranlåten till eftergifter,
hvarigenom gud efterhand af kläddes sina antropomorfa
egenskaper. En fortskridande filosofi har fullbordat
förstörelseverket ocli förvandlat den ursprunglige mäktige Guden,
“himmelens och jordens skapare och upprätthållare“, till ett
väsenslöst begrepp, som ej duger till något annat än att
bevisa menniskans oförmåga att skapa en skapare. Från
en vetenskap om Guds oändlighet blef metafysiken sålunda
en vetenskap om människans ändlighet.
Alldeles likartad är den förstörelseprocess vi sett
försiggå inom materialismen. På båda hållen har man sökt
förklaringen af den för sinnena gifna världen i en
före-gifyet osinlig eller öfversinlig värld, men med förstucket
sinliga egenskaper. I ena fallet har den förklarande
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
