Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Två olyckskamrater eller teologi och materialism, af Gideon Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
absoluta giltighet, som den naiva materialismen från Ludvig
Büchners dagar antog. Under det förnimmelserna förr
an-togos skänka kunskap om ett yttre, i sig själf bestående
föremål, materien, börjar man allt mer inse att de skänka
kunskap blott om sig själfva. Vetenskapens uppgift blir
följaktligen ej längre att utröna beskaffenheten af en
själf-ständig realitet, som eger verklighet oberoende af hvarje
medvetande. Så länge naturvetenskapsmännen yrkade på
något sådant, uppträdde de, utan att själfva inse det, med
samma anspråk på metafysiskt vetande som de
spekulativt-filosofiska systemen. Endast metoden skilde de båda
skolorna från hvarandra. Nu har naturvetenskapen med
upp-gifvande af dessa ohållbara pretentioner, satt sitt mål i att
ordna de mänskliga förnimmelserna och finna deras lagar.
Materien har således* visat sig vara en blott relativ
.verklighet, som ej ens eger samma realitet som en
sensation, utan inskränker sig till ett vara ett “Gedankending“,
en abstraktion ur sensationerna. Den dom, hvarunder
materia i allmänhet hemfaller, drabbar äfven materien fattad
under form af atomer. Atomerna förnimma vi ej, bort med
dem, yrkar därför Ostwald och hans anhängare. Men ha
de väl noga betänkt följderna af ett sådant steg.
Om vi förkasta föreställningen om materia och atomer,
emedan vi ej förnimma dem, då måste vi också af samma
anledning förkasta en mängd föreställningar och talesätt i
det dagliga lifvet. Vi skulle aldrig kunna tala om ett
föremål annat än när vi ha det omedelbart under vår
iakttagelse. I stället för att säga att i ett rum där ingen för
tillfället vistas, står en möbel, skulle vi få besvära oss med
omskrifningar, t. ex. att där funnes möjligheten att
framkalla sensation af en möbel (i enlighet med Stuart Mills
“possibility of sensation“). Klart är nämligen, att hvad
som strängt taget existerar, är endast möjligheten att åter
framkalla alla de sensationer som tillsammans konstituera
nämda’ möbel. Det är också denna möjlighet till
upprepande af sensationer och sensationskomplexer, som hos oss
uppväckt föreställningen om något perdurerande i
företeelsernas växlande mångfald. Om sensationerna evigt skiftade
som bilderna i ett kaleidoskop, om ej litet emellanåt samma
(eller högst liknande) bilder återkomme, skulle vi aldrig
kunnat bilda oss en föreställning om materia.
Liksom vi nu i det dagliga lifvet tala om hus, möblei
m. m., äfven då vi icke omedelbart ha dem under ögonen,,
och ej om möjligheten att framkalla dessa föreställningai,
så fins det intet skäl för att i vetenskapen upphöra att tala
om atomer, så länge man kan ha någon nytta och
bekvämlighet däraf. Sant är visserligen att de förra äro i högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
