Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Två olyckskamrater eller teologi och materialism, af Gideon Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
824
grad verkliga än de senare, i det de kunna under vissa
betingelser framträda i aktuela sensationer, under det
atomerna aldrig kunna direkt framträda annat än i fantasien.
En enda tanke på de oändliga gradationerna af verklighet,
från sensationen som just nu genomfar medvetandet till de
ljusstrålar som träffade vår planet, innan ett öga fans där
att uppfatta dem, bör vara oss en tillräcklig varning att ej
tillämpa allt för stränga kriterier på verklighet. Det må
vara oss nog att atomvärlden enligt erfarenhetens lagar kan
tänkas i förbindelse med fenomenvärlden. När därtill
kommer att denna föreställning visat sig högst fruktbärande, så
ligger däri ett afgörande skäl.
Vi kunna således anse oss ha kommit till den
slutsatsen att tron på en atomvärld, i betydelse af en
själf-ständig värld, är fullkomligt ohållbar. Däraf följer
ingalunda att vi äfven böra förkasta föreställningen om atomer
såsom en nyttig hjelphypotes. Lika oförmögen den
ma-terialistiskt-mekaniska naturuppfattningen är då det gäller
att skänka människotanken ett “absolutum“, en
själfstän-digt existerande verklighet, hvari världen funne sin
metafysiska förklaring, lika förmånlig är den som verktyg åt
vetenskapen vid dess försök att ordna fenomenen och
uppdaga deras lagar. Ostwald har gjort sig skyldig till felet
att vraka materialismen som vetenskaplig hypotes på samma
gång som han — berättigadt — afsade sig den
materialistiska tron. Men det är att kasta ut barnet med badvattnet.
Och den förseelsen är här så mycket svårare som det ej
är fråga om en vanlig unge, utan om ett högst lofvande
barn, som efter allt att döma har en både lång och lysande
framtid.
Till sist ännu några ord. Som vi sett har
naturvetenskapen haft olyckan se en af sina oumbärligaste och
fruktbaraste idéer utsatt för en kritik, som visserligen med stor
sannolikhet kommer att tillsvidare lämna den i okvald
besittning af ett vidsträckt område af vetenskapen, men som
genom blottande af vissa logiska refvor i dess dräkt gjort
det omöjligt för densamma att vidare uppträda på den
metafysiska arenan. Kanske det beredt mången en
öfver-raskning — angenäm eller oangenäm, allt efter tycke -—
att se att teologien sålunda fått ingen mer och ingen
mindre än sin urgamla antagonist till olyckskamrat. Vid
närmare granskning skall man finna något än mer
öfverraskande. Det visar sig nämligen att detta sällskap i olyckan
ingalunda är någon tillfällighet, utan att det i grund och
botten . är samma problem som de båda stakat sig på.
Teologi och naturvetenskap ha båda helt enkelt försökt att,
hvar och en på sitt sätt, tillfredsställa människoandens oaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
