Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Snillets naturalhistoria, af Paolo Mantegazza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plundrat Olympen och strött ut gudarnes aska för alla vindar, nu
också kasta snillena i en gemensam graf, hvad ha vi då kvar att
afguda och tillbedja? Plutus och Venus!
Jag kom att tänka härpå, då jag nyligen läste en mycket
intressant nyutkommen bok om den italienska skalden Giacomo
Leopardi. Boken skulle kunna tjena alla dem till förebild, hvilka vilja
med vetenskaplig skärpa och obeveklig noggrannhet skrifva de
stora männens naturalhistoria. Den som vill bevara sin beundran
för La Ginestra’s odödlige skald bör icke läsa denna bok utan
öfverlemna det åt psykiatrer, atropologer och psykologer.
Dödgräfvare och anatomer äro nödvändiga för samhället, men vi
behöfva därför icke allesammans vara dödgräfvare och anatomer.
Man behöfver blott höra, hvilken vetenskaplig karaktäristik
bokens författare professor Patrizi ger oss af Leopardi. Han
säger: »Leopardi var en sannskyldig psykopat genom hereditär
degenerering, en paranoiker med symptom af latent epilepsi.»
Hvad angår det oss? frågar läsaren. Är kanske den store
skalden därför minqre genialisk? Hindrar det oss att fälla tårar vid
läsningen af hans underbara melankoliska dikter, äro de
mindre gripande och vår beundran för honom mindre ren, därför
att den stackars skalden var en paranoiker och måhända också en
epileptiker? Äro rosorna måhända mindre sköna, om de växa på
en buske som är full af törnen, svamp och insekter? Är persikan.
därför mindre saftig och smaklig, om trädet hvarpå den växt varit
rakitiskt och betäckt med en hop motbjudande svampar och
insekter?
Professor Patrizi är en skarp iakttagare, och ehuru han är
något för mycket lombrosian, drifver han dock icke sina
påståenden till samma ytterlighet som sin mästare. Till och med då han
kommer till det resultatet att Leopardi var epileptiker gör han
det helt ogärna och nästan nödtvungen. Det är dock lyckligt, ty
sedan Lombroso och hans lärjungar på det oförsvarligaste sätt
utvidgat och förfalskat begreppet epilepsi, skulle man med lätthet
kunna komma till det resultat att vi alla äro mer eller
mindre epileptiska. För ögonblicket har det berömda förbundet: »snille
och vansinne» sjunkit ganska mycket i anseende och är föremål
för ringaktande hånleende: ja, jag är fullt öfvertygad om, att man
lika logiskt kunde komma att skrifva böcker med sådana titlar som:
»Snille och dyspepsi», »Snille och trög mage», »Snille och gikt»
o. s. v. Och hvarför inte också: »Pöbel och vansinne?» Man
skulle kunna finna otaliga vanliga människor, som härstamma från
neurasteniska familjer och som äro genomgående psykopater.
Denna studie öfver Leopardis slägthistoria är ett betydande
och fullständigt arbete, och funnes det många sådana arbeten om
store män, så hvem vet, om vi icke hade nog material för att
skrifva snillets verkliga naturalhistoria.
I den store pessimistens familj, finna vi de tydligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
