Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Snillets naturalhistoria, af Paolo Mantegazza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
symptom på degenerering, symptom från vanlig enkel bizarrhet, från
religiösa inbillningar, från hetsighet till hysteri, till epilepsi, till
själfmord, till vansinne och brott — här och hvar afbrutna af
lysande fenomen af genialitet.
Professor Patrizis misstag — och i samma misstag äro alla
Lombrosos lärjungar fångna — har sin rot däri, att han tror att
Leopardis snille är en följd af hans patologiska tillstånd. Hade
än Leopardi varit friskare, hade han än haft ett normalt nervsystem,
så hade han lika fullt varit en genialisk människa, men han hade
icke varit någon pessimist. Han hade då besjungit kärleken och
lifvets fröjder; han hade prisat ödet i stället för att förbanna det;
han hade skrifvit hymner, icke elegier. Hans poesi hade
förblifvit lika gudomlig, men den hade icke lidit af världssmärta, utan
varit klar och ljus, glad och tröstande. Psykopatien har således
gifvit snillet dess omhölje, men icke kraften och ännu mindre
kärnan. Alldeles samma psykopatier kan man finna hos vanliga, till
och med mycket vanliga människor; men med dem sysselsätter
sig ingen, och då de spårlöst försvinna i glömskans stora haf,
rubba de icke den Lombrosiska skolan statistik och öfvertygelse.
Vi känna ännu icke snillets hemliga genesis; det må nu ha
sitt ursprung i en viss form och i ett visst antal nervceller, men
nervsystemets histologi skall helt visst inom en icke allt för aflägsen
tid yppa för oss denna hemlighet. Men försöket att inbilla oss
att snillet är en bror till vansinnet och epilepsien, emedan dessa
till sin natur inbördes så grundolika fenomen likna hvarandra i
vissa sekundära och tillfälliga egenskaper och icke sällan äro grannar,
är lika så absurdt, som om man ville påstå att smärta och vällust
äro systrar, emedan de ofta taga sig uttryck på samma sätt.
Leopardis snille kunde vida förr än genom den ärftliga psykopatien
förklaras och motiveras, genom en utomordentlig sensibilitet och
genom en speciel ästetisk handlingskraft. Däri ligger urkällan till
hans skaldesnille. Att förnimma mycket och djupt och att
förvandla denna skatt af förnimmelser till en sublim, rik och
mångsidig fantasi: däri har den skapande kraften sin rot.
Leopardi kände termometerns och barometerns omärkligaste
förändringar. Kölden var outhärdlig för honom. Om vintern skref
han intet; hans snille slog ut i blom först vid vårens första ljumma
fläktar. Han tillbad ljuset och värmen och drog för att uppsöka
dem från stad till stad utan rast och ro och missnöjd öfver att
ständigt ha att utstå kvalen af sina kroppsliga lidanden och
förödmjukelser i följd af sin rakitiska och vanskapliga gestalt.
Hans ästetiska känslas handlingduaft behöfver icke bevisas.
Den som såsom han förstod att skrifva bunden och obunden stil,
som så behandlade italienskan, att den blef lika sublim som
jublande och gråt, det antika Greklands olympiska renhet, den måste
ha tillhört den ästetiska världens högsta, utvaldaste aristokrati.
Leopardi råkade redan i sin tidigaste ungdom i extas, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
