Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Konsumtionsföreningar, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
bedragen ocli bestulen på alla håll och kanter . . . Vidare
framhålles: Paris, där antalet bagare är fixeradt af staten,
har 600 bagare på en million invånare, medan åter London
med en befolkning på Bjs millioner har 2,800 bagare.
Spanmålen är i London endast 5 procent dyrare än i Paris,
bröd däremot .30—40 procent dyrare, endast därför att ett
så mycket större, alldeles öfverffödigt antal onödiga tjänare
slagit sig på denna bransch af den store herr “Publics“
hushåll. “
Hänvisningen till de parisiska förhållandena är verkligen
mycket lärorik, och det torde vara lämpligt att särskildt
fästa sig vid dem. Där voro sedan århundradets början
— som Lexis omtalar i sitt bekanta verk om
“Fackföreningar och entreprenörsyndikat i Frankrike" — bagare- och
slaktareyrkena konstituerade som slutna korporationer. Vid
århundradets midt räknade man därför inom staden Paris
endast 601 bagerier; när sedan år 1859 banlieuen
förenades med själfva staden, steg antalet till 920; snart därpå
(1863) upphäfdes inskränkningen af antalet bagare och
likaledes den naturligtvis till prisfördyring ledande
skyldigheten att hålla stora förråd mjöl liksom den af polisen
fast-stälda brödtaxan, och resultatet af införandet af fri
konkurrens i stället för numerus clausus var: en stor ökning
af antalet bagare och en stark stegring af brödpriset och
vinsten på hvarje särskildt bröd. Och så visade det sig,
att icke konsumenten hade fördel af reformen, utan att
endast ett större antal bagerier blefve grundade och blefvo
i stånd att existera. Och liknande var effekten af
slaktar-yrkets frigifvande, som 1858 likaledes ersatte numerus
clausus. “Äfven här“ — skrifver en så objektiv iakttagare
som Lexis — “låter sig icke uppvisas någon direkt vinst
för konsumenterna. Detaljpriset på oxkött prima slag
belöpte sig 1854 till 1,75 francs, 1866 till 1,90 och 1873 till
2,30 francs pr kilogram. Antalet entreprenörer (till 1858:
501) växte raskt. Handelskamrarnes enquète år 1869 visade
med inberäkning af banlieuens 300 slaktare redan en
summa af 1,132 och vid beräkningen år 1872 funnos 1,622
slaktarmästare. Och stegringen visade sig därvid alldeles
afgjordt i antalet detaljhandlare, d. v. s. kötthandlare, som
köpa köttet slaktadt från de stora slaktarne.“
I andra fall kan man naturligtvis icke så exakt
uppvisa en öfverfyllnad af mellanhändernas klass, som Lexis
här gjort, men så mycket kan. man inse vid en blick på
mängden af bodar i alla städer och storleken af
driftskostnader, att det Uns för många förmedlare mellan
produktion och konsumtion och för många utlägg, som kräfva
ersättning. Nu är jag visserligen alls icke af den åsikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
