Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Konsumtionsföreningar, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§54
sitt förvärf äro de allra noggrannaste i sina beräkningar,
bortlägga ofta vid utgifvandet af den vunna inkomsten,
således som konsumenter, helt och hållet all
affärsmässighet?4 (Lexis).
Till förebyggande af dylika missförhållanden, hvilka
visa sig vara följder af de privata ekonomiernas-fria
konkurrens, fins det under den moderna samhällsordningen
intet annat medel än konsumtionsföreningar. De förmå att
på en gång bryta småhandlarnes monopol och nedtrycka
de onaturligt höga detaljprisen, hvilket en rik erfarenhet
just från de tyska städerna bevisar, och de äro vidare det
verksammaste medlet att hindra en öfverdrifvet stor ökning
af de distributiva organen. Men å andra sidan är den
farhågan ogrundad, att den solida medelklassen därigenom
skulle ruineras. Redan professor Conrad har för flera år
sedan i “Verein für Sozialpolitik“ förklarat, “att ett
allmännare införande af konsumtionsföreningar vore i hög
grad önskvärdt, då de på det hela taget ha utöfvat en
välsignelserik verkan, men att det vore en illusion att tro
sig kunna därigenom intensivare inskränka mellanhandeln,
utan att denna vid sidan af konsumtionsföreningarna
behåller sitt fulla berättigande, och att det är icke att
vänta någon allmännare ersättning därigenom. “ Denna
åsikt bekräftas af alla fakta. Ty till och med i England,
där konsumtionsföreningarna vunnit- en exempellöst stor
utbredning, har det oaktadt samtidigt antalet bodar och
biträden i de distributiva yrkena tillväxt betydligt. Så
har enligt Mulhalls undersökningar antalet bodar och
magasin växt från 295,000 år 1875 till 366,000 år 1886; och
Charles Booth har konstaterat, att de rent distributiva
organen (speceri-, manufaktur-, järnhandlare o. s. v.) såväl
som de i högre bemärkelse kommersiella klasserna (de som
sysselsätta sig med engroshandel, penning- och
försäkrings-affärer) från 1881 till 1891 växt vida fortare till antalet
än den engelska befolkningen, nämligen med 27 resp. 33
procent, medan folkmängden under samma tid vuxit endast
med 11 ^2 procent. Där konsumtionsföreningarna ha tagit
lifvet af några detalj affärer, har det endast varit i fråga om
dåligt grundade företag, som hade en liten omsättning och
endast kunde existera genom att hålla sina priser högt
uppe.
Man kan häraf bedöma, hvilket afseende man skall
tillmäta beskyllningen att konsumtionsföreningarna ruinera
medelklassen. Och ändock har denna villomening gifvit
impuls till det tyska rikets senaste lagstiftningsåtgärd på
förenings väsendets område. Under en lång tid ha nämligen
handtverkare och småhandlare utvecklat en liflig agitation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
