Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Den romerska kulturvärldens undergång, af Robert Hessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Det af rätt ocli sed allt för länge gillade bruket att utsätta
icke blott den kraftlösa, utan äfven den ovälkomna
afkom-man gjorde äfven sitt till att fördärfva åskådningssättet,
att redan år 131 £ K. censorn Metellus, då han
uppträdde emot celibatet, kunde inleda sina efter nyttan
tillskurna bevis med de groteska orden: “Om vi kunde lefva
ntan hustru, kviriter, skulle ingen af oss påtaga sig denna
plåga!" Men den vise Seneca talade ur sina landsmäns
hjärtan, då han kort och godt uppställde satsen: “Intet
-är vidrigare än att älska sin hustru som en skatt". Han
.synes blott därvid icke fullt hafva träffat romarinnornas
be-hof, att döma af de försök att skaffa sig godtgörelse,
hvarom man läser. Men efter allt detta var det intet under,
■att det en dag, då de hotade gränserna mer än någonsin
hade fordrat fulltaliga legioner af inhemska, nationelt
sinnade och skolade soldater, knappt fanns vapenföra borgare
i Italien. Detta hände under Marcus Aurelius’ regering,
då parterna i det fjärran östern just med uppbjudande af
de sista stridskrafterna åter en gång blifvit slagna och i
följd däraf stora horder af germaniska och sarmatiska
stammar från 169 år efter år genombröto gränsvallen vid
Donau. Till lycka för riket kommo de hvar för sig och
man besegrade dem. Dock insåg Marcus Aurelius klart,
utt icke därmed allt var gjordt. För den skull lät han de
besegrade angriparne bosätta sig, hvarigenom han
tillfredsställde deras eviga hunger efter land, och band dem vid
torfvan på ett dittills oerhördt, men ändamålsenligt och
den geniala instinkten hos en stor förvaltningskonstnär
röjande sätt, hvilket, redan förut antydt i sjålfva Germanien,
under tidens lopp utbredde sig öfver hela Europa och
hvars kvarlefvande afbild i Preussen icke afskaffades förr
än genom det Steinska befrielseediktet af år 1807. Marcus
Aurelius’ bröt med slafveriets sedvänjor: då han fäste de
fångna nybyggarne vid jorden och gjorde dem lydpliktige,
gaf han dem tillstånd ått ingå äktenskap. ,
Med detta steg börjar en ny epok i hela den romerska
världen, en ny uppblomstring, en eföersommar, hvilken
varade ännu tre århundraden och hvarken kan f rånkännas
«egendomlighet eller storslagenhet. Man såg rikets mest
^ödelagda områden inom få människoåldrar ånyo tätt
befolkas. Först i de vid gränsvallen belägna provinserna,
Hlyrien i öster, Gallien i väster. Men snart stänkte den
nya folkböljan öfver till Italien och allt visade nu ett nytt
.ansikte. Icke minst kejsaren själf. De gamla cæsarernas
fasta, låg- men bredpanniga, slätrakade svarthufvuden
tor-svinna. Blonda vildar med jättelik kroppsbyggnad o< i
trotsig blick bestiga tronen, kämpa om herraväldet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
