Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Den romerska kulturvärldens undergång, af Robert Hessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888
förste af dem, Maximinus Thrax (235—238) var utan
tvif-vel en tysk. “His father ivas a Goth“, säger Gibbon om
honom “his mother of the Alani“. Han hade i sin
hemtrakt väckt kejsar Septimius Severus’ uppmärksamhet, då
han vid en inspektionsridt sprang efter honom sju mil
utan att tröttna. Kejsaren kallade den resliga ynglingen
— han mätte sju fot — fram till sig, förvånade sig
öfver hans lemmar och lät de starkaste brottarne i lägret
träda tram, men Maximinus besegrade dem alla. Därpå
red Septimius vidare och Maximinus sprang med. Åter
måste han brottas och åter öfvervann han alla. Nu
upptog kejsaren honom i sin lifvakt, där löparen och
brottaren snart utmärkte sig för en björnlik tapperhet, men
äfven genom förmågan att befalla. Han steg hastigt, till
sist på tronen, på hvilken han visade föga dygd, men
däremot de mest bekanta tyska lasterna i sällsynt
fulländning. Han var brutal, uppbrusande, egensinnig, girig
och omåttlig ända till vämjelighet; dagligen slukade han
fyrtio skålpund kött. Hans yngre dubbelgångare är
kejsar Galerius; den ljusa motbilden till båda Konstantin den
store, hvars moder Helena öfver Donau invandrat i riket
och en tid varit värdshusvärdinna i illyrien; en
framgångens man, böjd för äfventyr men aldrig besegrad,
erinrande om Henrik den femte af England, då han "lätt som
den vingade Merkurius sprang från marken upp i sadeln"
för att fälla en utvald motståndare i tvekamp eller före
en siaktning klädd i soldatkappa smög sig ända in på de
fientliga linierna och okänd inledde ett samtal; i sin
person mera glänsande och full af motsägelser, i sin fromhet,
mera svärmisk, icke så rättfram och grofkornig som
Shak-speres älskling, men en trogen make och kysk människa,
hvars glädtiga af höghjärtenhet och dådkraft glänsande
väsen gör ögat godt.
Och liksom härskaren, så tycktes hela folket
hafva’för-vandlats. Öfverallt åter bönder (sj älfägande) på fältet,
med talrika barnskaror, hvilka (Tertullianus har beskrifvit
det för oss) snart nog godgjorde det stora utdöendet
under tredje århundradet; legionerna mer än fulltaliga och
af resligare växt än någonsin. Onaturliga laster, sådana
som den gamla världen sedan Harmodius’ och
Aristogei-tons dagar kännt och gillat, tycktes försvinna; till och
med Roms rucklare började blygas öfver dem. Däremot
ville legionären framför allt hafva sin hustru med sig i
lägret; och de här uppväxande barnen voro så talrika,
trifdes så förträffligt, att de snart bildade ilära hälften af
den stående hären. Frågar man efter den orsak, som
ytterst möjliggjorde denna märkvärdiga förvandling, så
fin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
