Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Den romerska kulturvärldens undergång, af Robert Hessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
nes den blott att söka i det människomaterial, hvilket stod
kejsar Marcus Aurelius till buds för hans storartade
åtgärder. Det var den germaniska stammens öfversvallande
lifskraft, som tillförde den försvagade och förtorkade
rikskroppen blod på nytt, beklädde dess skelett med nya
muskler, återgaf ungdomens eld åt dess öga. Men endast
mekaniskt tänkande hüfvuden kunna föra historiska rasers
öden tillbaka på uteslutande manliga egenskaper och
gärningar. Påvisandet att det är kvinnan, som bestämmer
familj elifvet, att familj elifvet är källan för all nationell
kraft, synes deras torrhet fantastiskt, ehuru historien om
det romerska äktenskapet — rättare om den romerska
bristen på äktenskap — talar till oss med malmtungor. Den
fördomsfrie skall blott kunna återföra rikets föryngring
på dessa tre orsaker: att den germaniska kvinnan för det
första var utomordentligt fruktsam, att för det andra
äktenskapet med henne var utomordentligt angenämt, att hon
för det tredje var en alldeles utmärkt moder. Må
kristendomen gärna hafva gjort sitt inflytande gällande därhän,
att äfven slafvarne på de italienska latifundierna började
gifta sig: utan den tyska kvinnans exempel skulle seden
att jorda eller dränka nyfödda icke hafva försvunnit så
snart.
Efter Diokletianus, hvilken liksom alla hans
medkej-sare var af dunkel, alltså väl under alla förhållanden
barbarisk härkomst, låter det romerska rikets historia
understundom läsa sig som historien om en inre germanisk
angelägenhet. Stiliko, som dref“ västgöten Alarik ur Grekland och
i öfre Italien tillfogade honom två afgörande nederlag,
var en vandal; Ricimer, som i årtionden efter behag
upphöjde skuggbilder af romerska cesarer på tronen och åter
stötte ned dem, tillhörde sveverna; Odovakar, som gjorde
slut på hela gyckelspelet år 476, var en skyrer. Frågan
hade gällt, hvilken af de båda germaniska folkfamiljerna
som slutligen skulle segra: den inhemska, som stannat i
skyddet af sina skogar på den för dess trefnad bäst
eg-nade marken vid Rhen, vid Elbe och längre österut, ellei
den där ute i dessa sydliga nejder, hvilkas sol sedan långt
tillbaka vant sig att förstöra tyskt blod. Utgången bunde
icke vara tvifvelaktig. Ty naturligtvis var med rikets
töi-yngring äfven dess barbarisering förbunden. I ramsteg i
hyfsning och yttre färdigheter hade den romerska världen
icke vidare att göra. Knappt en eller två historieskrifvare
erinra om förgångna bättre tider, medan a andra sidan
germanisk bildbarhet efter hand tillegnade sig tillräckligt
från fienderna för att godt kunna hålla fältet med c em.
De sista resterna af romersk borgarkraft, hvilka genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
