Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Johan Gabriel Borkman, Ibsens nya drama, af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid tillbaka i trappan. Ingen besöker honom utom en
gammal skrit vare, Foldal, en ungdomsvän, som vid den stora
bankkraschen förlorade allt det lilla han ägde, men aldrig
med ett ord beklagat sig däröfver. Det är en af dessa
besynnerliga, nerkomna existenser, som Ibsen så ofta älskar
att insätta vid sidan om sin hufvudfigur, hvilka de i mer
än ett afseende likna, men vanligen utan deras storhet och
så nästan komiska i sin ödmjuka ömklighet. Han är en
drömmare liksom Borkman. Det som håller Foldal uppe i
lifvet är hans starka tro på, att han är skald: han har i
sin ungdom skrifvit ett sorgespel, som han aldrig hunnit
få uppfördt, men som han alltjämt går och bättrar på i
hopp, att den dag skall komma, då det likväl antages. Då
och då kommer äfven hans dotter Frida, en flicka med
musikalisk begåfning och spelar för honom — det enda
nöjet i hans sorgliga existens. Men Borkman har ännu ej
uppgifvit sina drömmar om makt; liksom Foldal tror på
sitt sorgespel, så väntar han alltjämt, att den
uppresningens och vedergällningens dag skall komma, då man inser
att Johan Gabriel Borkman ej kan undvaras i den nya
banken och så kömmer för att bedja honom återtaga sin forna
post. Och när Foldal tillåter sig ett tvifvel om, att detta
kommer att inträffa, så visar han den gamle vännen på
dörren. — När Ella förebrår honom, att han förspilt båda
deras lif, så långt ifrån att erkänna sin brottslighet vänder
han anklagelsen med en för honom egendomlig sofistik —
som flere gånger skarpt betonas under dramat — mot
henne: det är hon, som förstört deras lif, ty hon hade
kunnat bli lika lycklig med Hinkels, och då hade han varit
räddad. Här framträder hela hans glupande egoism. Ella
ser den nu för första gången i hela dess nakenhet och hon
replicerar ut ifrån sin kärleksvarma själ, med en lidelse, en
förbittring, som växt sig stor under alla dessa hennes
lidandes år: “du är en mördare, ty du har dödat kärlekslifvet i
mig, i oss båda“.
Borkman har intet emot, att Ella tar Erhärdt med
sig — det angår honom egentligen icke, han har aldrig
ägt honom; hvad roll spelar sonen i hans ärelystna
drömmar? Ja, han finner sig till och med i hennes förslag, att
sonen efter hennes död skall med den Rentheimska
förmögenheten äfven ärfva dess namn: “Jag skall vara man
för att bära mitt namn själf“, säger han med i det yttre
bevarad hållning.
Men på denna punkt afbrytes. samtalet af fru
Borkman, som lyssnat till deras meningsutbyte, och hon vill
aldrig afstå från sin son — aldrig skall han, hvars mission.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
