Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Johan Gabriel Borkman, Ibsens nya drama, af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
928
det är att sona ocli utplåna faderns skuld, bära det
Rentheimska familjenamnet.
Erhardt har emellertid redan gjort sitt val. Han kan
ej uppoffra sig för Ella, hur kort tid hon än har kvar att
lefva. Han vill ej stanna hos modern med hennes sjukliga
omsorger — den instängda luften i hennes rum kväljer
honom. Och han vill ej häller följa fadern, som nu efter
samtalet ined Ella kommit till erkännande om, att han
handlat orätt, visserligen ej mot de andra, men — mot sig
själf, i det han härute drömt bort åtta långa år, som han
bort använda till att arbeta sig upp ur allt det gamla
och som nu oförtöfvadt vill ut i lifvot till arbetet. Honom
svarar Erhardt. “Jag är för ung att arbeta. Jag vill
lefva, lefva. “ Och så följer han fru Wilton — släden
väntar redan därutanför.
Efter alla dessa uppskakande scener, där hela deras
forna lif passerat revy, är det som om huset blefve dem
för trångt; fru Borkman skyndar efter Erhardt för att
söka kvarhålla honom. Borkman vill strax öfverge detta
hus som varit honom ett andra fängelse, han vill ut i
skogen, i friluttslifvet, till arbetet. Och Ella följer honom.
Nere från dalen höres bjellerklang — klang af
silfverbjell-ror, det är Erhardt och fru Wilton, som resa ut i lifvet,
långt bort från det ensamma landthusets grubbleri och
drömlif. I snön kommer en man gående fram mot gården,
det är Foldal, som trots det, att han skymfligt bortvisats,
ej kan bli borta från sin gamle vän; på vägen har han
öfverkörts af en släde och skadat sitt ben, men likväl har
han fortsatt fram till gården — han har ett så glädjande
budskap att meddela: fru Wilton har tagit sig af hans
kära Frida, hon skall nu ut att lära sig musik, ut i
världen: hans barn får nu lefva det rika lif, som han själf
drömt sig att lefva. Hvad gör det då, att hon på sin väg
kört öfver sin gamle far. Återigen, liksom Ella, en
motsats i sin kärleksfullhet till Borkman, som står där
öfver-lägsen, med skärande hån och alls icke imponerad af fru
Wiltons tvifvelaktiga välgörenhet.
Där hvilar en egendomlig storhet öfver dramats sista
scener, där Borkman som en andra kung Lear på heden,
halft i vansinne, följd af Ella klättrar upp för
skogssti-garne, upp till utsikten, där de suttit förr i sin ungdoms
dagar och skådat ut Öfver sitt lifs drömland. Borkman
ser och ser i natten, ser ting, som ej finnas omkring
honom, men endast äro hans egen upphetsade hjärnas
fantasier; han ser röken från de stora ångarne, som gå ute på
fjorden och hvilka förbinda länderna med hvarandra; och
nere vid elfven ser han fabrikerna arbeta, hjulen hvirfla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
