Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Johan Gabriel Borkman, Ibsens nya drama, af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
valsarna blixtra i natten — hans fabriker, som arbeta så
rastlöst. Och han ser fjellkammarne, där hans egentliga
rike, hans djupa, outtömliga rike ligger. “Det kommer en
sådan kall pust från ditt rike, John“, säger Ella . ;. “du
har mördat kärlekslifvet i den kvinna, som älskade dig och
som du älskade igen. Så mycket som du kunde älska
någon, och därför så spår jag dig: du vinner aldrig det pris,
som du kräfde för mordet. Du får aldrig hålla något
segerintåg i ditt kalla, mörka rike.“ — Och denna Elias
spådom är ej väl uttalad, förrän den går i fullbordan:
Bork-man faller död ned — en malmhand grep honom om
hjärtat, säger han själf. Hjärtekölden dräpte honom, säger fru
Borkman. Men öfver hans lik räcka de båda kvinnorna
hvarandra handen till försoning.
Sådan är den yttre händelsen i detta drama, så rikt
på sceniska effekter i all sin storslagna enkelhet. Ingen
handling kan vara enklare än den, som förbinder dessa fyra
akter med hvarandra. Akt följer på akt i oafbruten följd,
utan tidsuppehåll — ett kompositionssätt, som så
genöm-fördt till och med ej var vanligt under den franska
tragediens glansdagar, då tidens enhet proklamerades såsom en
af de högsta lagar en dramaturg hade att följa, och i våra
dagar är det rent af något enastående. Det som för
dramat framåt är de olika personernas förhållande till Erhardt:
skall han stanna hos modern, eller skall han förljufva Elias
sista dagar? Skall han lyda faderns uppmaning och gå
ut i lifvet för att arbeta? Han gör intet af detta, han
följer fru Wilton. Men dramats verkliga centrum ligger
på en helt annan punkt. Detta drama är kanske mindre
idédrama än något annat af Ibsens. Hufvudintresset
koncentrerar sig helt kring Borkmans personlighet.
Så klar och enkel som kompositionen är, så dunkelt,
ja man måste väl rentaf säga, så oklart är stundom inne,
hållet. Ty såsom alltid hos Ibsen, där hvarje ord har två
ansikten, ett som blickar mot dagens ljus, och ett, som är
hölj dt i mörker med glimmande fosforögon — under de
yttre händelserna lurar en hel värld af hvarandra
motsägande frågor; psyskologiskt som dramat är, är det helt
dialektiskt, mångtydigt, skiftande, som hvarje tydning af en
människotanke är det. Man kan här läsa ut en allegori på
nästan hvarje sida. Hvad är t. ex. meningen med
Borkmans yttrande om fru Wilton och hennes sällskap i släden,
att allt är äkta inuti liksom silfverbjellrorna på hästarnes
seldon? Är det ironi? Eller är det en djup om och lätt
hånfullt uttryckt sympati med människorna där inne i
vagnen, som ha detta samma mod att lefva lifvet på sitt sätt,
helt efter egna instinkter och. eget hufvud *— liksom Bork-
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
