Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Johan Gabriel Borkman, Ibsens nya drama, af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93i
gången“. Eller från en annan synpunkt, låter väl en
genialisk affärsman förråda sig eller angifva sig af en vän
på detta enkla sätt, som här i dramat. Hvarför tiger han
ej med sina hemligheter om han nu skall vandra på
olagliga stigar, eller hvarför gör han ej vännen till
medbrotts-ling, om han nu nödvändigtvis måste tala?
Nej, det är väl ej geniet, som Ibsen velat teckna i
Borkman; visserligen ej i det ögonblick, som Ibsen visar
oss honom, ty då är han en ruin, en skarpsynt grubblare,
som bortdrömt åtta år af sitt lif till ingen nytta. Men ej
heller i sina unga dagar, såvidt vi kunna döma ur dramat.
Personerna ikring honom • tro icke och ha aldrig trott på
honom, men, det bör tilläggas, de anse honom ej heller
fölen af de sina. Till och med Eoldal, så timid han än är,
vågar en svag opposition mot Borkmans framställning af
förhållandena. För Ella har Borkman aldrig varit geniet,
icke i ungdomens dagar, då hon skämtade med hans “
drömmar “, icke nu, då hon kan resumera hela hans lif med de
orden: “således blef det blott drömmar“. Icke i
slutrepliken till honom, då hon säger: du kommer aldrig att
beträda maktens och ärans och guldets rike. Och när
Borkman själf klagar öfver, att han är missförstådd, att endast
han varit mäktig dessa storslagna planer, så svarar fru
Borkman: dessa planer ha endast gagnat till ett: att bränmärka
familjen Borkman — och detta är ju också bokstafligen
sant. När han intet gagnande uträttat, när ingen tror på
honom, ja då han till och med slutligen bitvis uppger sin
tro på sig själf, då kan läsaren ej heller tro på geniet i
honom. Och hvad skall man säga om hans egen
karakteristik af sig själf som en Napoleon, hvilken blifvit skjuten
till krympling i sitt första fältslag. Det ger ju på sin höjd
en bild af ett misslyckadt geni — en rik möjlighet, som
aldrig blef till verklighet. Nej, han är ej den mäktige
jordanden, som i demoniskt majestät stigit upp ur jordens
innandömen för att med frikostig hand utdela sina
välsignelserika håfvor åt människorna — men något demoniskt låder
där vid honom. Han är gnomen, som hör till där nere i
det dunkla och som af ett misstag kastats upp på
jorde-ytan, aldrig finner sig väl i människornas sällskap, utan
äfven här älskar att vandra på de dunkla stigarne — och
som den friska luften och hans egen hjärtekyla slutligen
dräper. Eller med andra ord, det tyckes mig, som om
Ibsen här ej tecknat geniet, snarare just dess vrångbild,
den hälft geniale förbrytarenaturen med sitt grubbel och
sina drömmar, en man med större ärelystnad och större
tro på sig själf än hans krafter berättiga honom att hafva,
mannen som går förbi lyckan där den ligger, sa enkel att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
