Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Johan Gabriel Borkman, Ibsens nya drama, af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g
932
gripa, mannen med de felslagna förhoppningarna, som
slutar halft i vansinne.
Men det är kanske riktigast att ej allt för noga
precisera någon uppfattning om, hvad Borkman är i det
verkliga lifvet, ty hela dramat rör sig ju på ett gränsområde
midt emellan dröm och verklighet. Det ena ögonbliöket
förefaller det, som vore det ett rent borgerligt drama och
Borkman en verklig bankchef, och man låter locka sig till
att helt prosaiskt undersöka hela den motivering han själf
ger af katastrofen. Men i nästa ögonblick är man redan
långt inne i det fantastiska. Ty visserligen har Ibsen sökt
att binda Borkman vid jorden, men hans djupaste själslif
har han dock — såsom han ju vanligen älskar det —
uttalat i allegorier och symboler. Med hvilken vidunderligt
fin dialektik är ej hela denna dramats undermening och
hufvudmening sammanväfd. Hur förlorar ej Borkman allt
mera af sin realitet och öfvergår till ett demoniskt väsen.
Redan från hans första uppträdande börjar detta
dubbelspel: “Han är bergmannens son... Han är den som hört
molnen sjunga . . . Han är den, som kan locka guldets
andar fram . . . Fjellen äro hans rike . . . Det kommer en
sådan kall pust från ditt rike, säger Ella. — “Den pusten
verkar som lifsluft på mig. Den pusten kommer till mig,
som en hälsning från underdåniga andar. Jag förnimmer
dem, de bundna millionerna; jag känner malmådrorna, som
sträcka sina bugtande, grenande, lockande armar »ut efter
mig. Jag såg dem för mig som lefvandegjorda skuggor
den natt, då jag stod i bankkällaren med lyktan i handen.
I ville frigöras den gången. Och jag försökte det, men
jag förmådde det icke. Skatten sjönk i djupet igen. . .
Men jag vill hviska det till er här i nattens stillhet. Jag
älskar er, där I liggen skendöda i djupet och i mörkret,
I lifbegärande värden med allt edert lysande följe af makt
och ära. Jag älskar er! — Ja, där nere har du din kärlek
än, John. Men här uppe i dagen — här var ett varmt
lefvande människohjärta, som klappade och slog för dig.
Och det sålde du — för rikets och maktens och ärans
skull. “ Och slutligen i dödscenen kulminerar denna
underström af fantastik: Borkman dör ej som en människa, men
som en demon, hvilken plötsligt på ett öfvernaturligt sätt
kallas bort af en utsänding där nere ifrån: en malmhand
griper honom om hjärtat. Och man fruktar nästan, att om
Ella Rentheim åter ryckte bort den kappa hon i
dödsögonblicket höljt öfver Johan Gabriel Borkman, så skulle hon
förfärad rygga tillbaka, då hon där under ej fann
bankchefens lik men en gnom, ett underligt litet missfoster,
som genom en skrefva i berget listat sig upp ur sitt rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
