Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Barnets psykologi, af Vilhelm Preyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Detta exempel för till en annan psykologiskt viktig
punkt, som också kan klargöras genom flitigt iakttagande.
År barnets andliga normala utveckling kontinuerlig eller är
diskontinuerlig? Visar sig någon psykisk verksamhet som
t. ex. den första osanningen, plötsligen oförmedladt eller
hvarje sådan ett led i en lång serie af kontinuerligt
sammanhängande befryndade processer? Hos embryot i
fågelägget öfverraska många processer genom sin plötslighet,
så f. ex. hjärtats första slag, det första försöket att sträcka
på kroppen, det första pickandet mot äggskalet, som
kycklingen, hvilken nästan kväfs, gör med sin näbb,
kycklingens första svaga ljud i ägget, medan det ännu är
fullkomligt helt. Hos människobarnet öfverraska det första
plötsliga skriket, ögonens första blinkande, när en hand
närmar sig, den första lyckade efterhärmningen af en
rörelse, ett ljud som säges för, det första försöket att
balansera med hufvudet, att stå för sig själf, att sitta, att springa,
att vinka och framför allt det första förnuftiga bruket af
ett ord af modersmålet. En hvar af dessa handlingar, som
visserligen kunna ha ett mycket olika psykologiskt värde,
har sin förhistoria och det både en fylogenetisk och en
ontogenetisk. Den ena måste man utforska medelst
tillhjälp af en jämförande-psykologisk-fysiologisk
undersökning af unga djur; den andra kan endast upplysas genom
ett dagligen upprepadt iakttagande af småbarn.
Därvid är att betänka, att från första ögonblicket hvarje
barn afpassar sig efter världen, hvari det inträder som en
främling. Ingen människa blir fullständigt färdig med
denna funktionella anpassning, hur länge hon än må lefva,
ty eljest skulle hon icke behöfya dö. Men under ingen
lefnadsålder försiggår anpassningen så fort och så
konsekvent som under den första. Småbarnet måste formligen
eröfra världen. Och därvid äro dess sinnen, dess hjärna
icke ännu utbildade. Det har intet lokalsinne, intet
tids-sinne, har visserligen ljusförnimmelser, men kan icke se,
är psykiskt blind, psykiskt döf, rumblind, tidsblind o. s. v.
Språket saknar ord för att beteckna detta egendomliga —
så att säga apsykiska — från alla personliga erinringar
fria tillstånd hos den nyfödde, hvilket aldrig återkommer
senare i lifvet icke ens under sömnen. Redan oförmågan
att skilja de egna kroppsdelarne från främmande föremal
och därmed bristen på subjektivitet äro främmande för den
vuxne.
Men medan barnet anpassar sig efter världen, d. v. s.
genom sinnesintryck helt långsamt lär sig att först sentera
och känna sig i rummet och tiden, därpå lukta, sedan trefva,
sedan se och slutligen höra, växer det fort och dess hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
