Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Barnets psykologi, af Vilhelm Preyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94i
lär det sig på ett år så mycket mer än hvilket djur som
hälst, att det längre fram är alla öfverlägset i striden om
de gynsammaste lefnadsförhållanden och i kampen om
herraväldet öfver världen! Denna utveckling af ärftliga anlag
och individuel tillegnan af nyttiga egenskaper med
bortkastande af onyttiga och skadliga vanor beror just på det
hjälplösa barnets anpassning efter världen, hvilken
anpassning-förefaller såväl oss som våra fäder så underbar. Den, som
opartiskt iakttager denna anpassningsprocess, måste komma
till det resultat, att den andliga anpassningen visserligen kan
försiggå i en omätlig mångfald, men är i afseende på några
fundamentalfunktioner fullkomligt öfverensstämmande hos
alla barn. Sålunda är hvarje barn i följd af sin psykiska
organisation tvunget att inordna alla sina sinnesintryck
endast och allenast i ett tridimensionalt rum med städse
samma egenskaper och i den unidimensionala tiden,
förnimmelserna på det enskilda sinnesområdet må individuelt vara
aldrig så olika och föränderliga, medföra aldrig så olika
följder och de individuella morfologiska olikheterna aldrig
så stora.
Dessutom visar hvarje normalt barn, så snart det
börjat leka, att det fattar det i tid och rum indelade som
beroende af något hvad det vara må. Vanligen säger man
denna uppfattning vara en följd af den medfödda
kausaliteten och sammanfattar den jämte tid och rum under
aprioritetens begrepp. Jag är icke i tillfälle härtill. Ty det enda
klara i kausalitetens begrepp, som sätter orsaker och
verkningar, är, som redan antydts, funktionsnexus. Orsakens
väsen är däremot, liksom verkningens väsen, alldeles oklart.
Barnet, som har sönder sina ofta mycket kompliceradt
konstruerade leksaker, för att se efter hvad som är inuti, går
principielt till väga så, som den oändligt mycket
betänksammare och ändamålsenligare experimenterande
naturforskaren, som styckar djuret för att se det klappande hjärtat.
Båda vilja icke i verkligheten, som man vanligen säger,
finna orsaker och som verkningar fatta rörelser, gestalter,
öfver hufvud förändringar, som de iakttaga, utan snarare
fatta förändringarna som beroende af andra förändringar.
Detta sinne för utgrundande af afhängighetsförhållandena
i världen utom och inom oss är något annat än kausalitet
och alldeles klart och fritt från hypoteser. Det är lika fast
sammanvuxet med den psykiska organisationen som
rurns-och tidssinnena. Ingen undgår det tvånget.
Men äfven om man med ordet “kausalitet44, hvilket
man ännu har svårt att göra sig af med, ville beteckna
detta samtidigt med sinnesförnimmelsernas mångfald
framträdande funktionssinne, så vore dock ännu på länge icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
