Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Barnets psykologi, af Vilhelm Preyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
942
därmed aprioriteten gifven. Äfven om dibarnet kan aldrig*
så tidigt lämna bevis på sin korrekta orientering i rummet
och — hvilket för resten ingen kan göra före det andra
året — säkert särskilja forntid, nutid och framtid och äfven
tidigt riktigt hos sig inprägla det beroende, hvari ett
antal företeelser i dess lilla värld står till andra företeelser,
så följer däraf icke på minsta vis, att alla dess förfäder
kunde det, Tvärtom, den långa lärotiden, saknaden af
ögonmått hos alla barn, det just hos människobarnet
påfallande missgripandet o. s. v. göra det i högsta grad
sannolikt, att det förment aprioriska i förgångna tider, då
människorna i det vuxna tillståndet liknade djuren vida mer
än nu, först förvärfvats vid den alltid oundvikliga
anpassningsprocessen och gått i arf med anlagen. Hvarje annat
slags orientering i den verkliga världen visade sig
opraktisk och försummades därför, bortglömdes och gick icke
i arf.
Ett grundligt studium af småbarn lämnar tusentals
exempel på opraktisk eller förfelad orientering. Och däri
kan man se en rest af för längesedan förgångna släktens
förfelade anpassningsförsök. Men att just detta för alla barn
liksom för alla vuxna, friska och sinnessvaga gemensamma
slags anpassning i rummet, tiden och i den funktionella
afhängigheten nu existerar, har en mycket hög metafysisk
betydelse. Ty det, hvarefter barnet omedvetet anpassar
sig, måste utöfva det tvång, som konsensus bevisar. Och
hvad skulle väl detta vara annat än beskaffenheten af den
verkliga värld, in i hvilken den tanklösa, jag skulle vilja
säga, “själlösa“, i alla händelser viljelösa människan
födes-fullständigt passivt? Jag yttrade redan för tjugu år sedan
att kantianernas caput mortuum, det stora x, som de
benämna “das Ding in sich“, mycket väl skulle kunna vara
själfva förnimmelsen.
På senaste tider tyckes åsikten, att den psykiska
organismen utvecklat sig under det att den anpassade sig
efter den värld, till hvilken den nu en gång är hänvisad,
finna mer anklang, och den först af Hæckel och mig
yttrade tanken, att det aprioriska vore ursprungligen
förvärf-vadt och etter eoner öfvergått till ärftligt, har redan visat
sig fruktbringande. Jag åtminstone skulle icke kunna veta,
huru alla barns hjärnor utan ett enda undantag
skulle-kunna komma därhän att ordna sina förnimmelser inom
precis samma rum, om icke det hvad de förnimma vore af
motsvarande art, således tingen i sig själfva vore i rum
och tid« också beroende af hvarandra. Alla barn förfara först
efter eh lång pröfvotid och idékonkurrens logiskt och
fortsätta att misstyda sina sinnesintryck och begå de
under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
