Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Barnets psykologi, af Vilhelm Preyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
944
bröstet och äfven allesammans under den första tiden mer
sofva än äro vakna. Men så snart de yttre förhållandena
med tilltagande ålder — denna räknad i dagar — bli olika
och sofvandets längd aftar, uppstå äfven olika psykiska
tillstånd och individualiteten blir mer och mer utpräglad.
Tydligast märker man detta mäktiga inflytande af den
individuella funktionella anpassningen, sedan barnet har lärt
sig förstå och från sina anhöriga genom efterhärmning
till-egnat sig några ord. Ty först då förstår det att
fullständigt klara och varaktigt sammanbinda de förra orediga och
vidtsväfvande begreppen. Däri består det omätliga
psyko-genetiska värdet af att lära sig tala.
Af alla begrepp är i detta hänseende jag-begreppet
måhända det svåraste att psykologiskt undersöka. Dess
genesis infaller under den tid, då barnet icke kan skilja
mellan sin egen kropp eller delarne däraf, för så vidt det
kan se och känna därpå utan spegel, och andra föremål.
Om det bjuder sina egna fötter sin skorpa att ^ta, om det
länge ser på den egna armen och sedan biter duktigt i den
eller anstränger sig att slita ett finger från handen, så har
det ännu icke insett kroppsdelarnes hophörighet,
följaktligen icke sin egen personlighets, jagets afskildhet från den
öfriga världen. Vare sig man nu fasthåller den gamla
åsikten om ett hela lifvet igenom oförändradt bestående af
det personliga enhetliga jaget eller .bestrider jagets
enhetlighet hos den vuxne — lika mycket; barnet har under de
första lefnadsåren under inga förhållanden en tydlig
föreställning af hvad man kallar medvetande af jaget, känsla
af jaget och själfmedvetande. Det är begrepp, för hvilkas
bildande fordras mycken erfarenhet, i synnerhet fördragande
af smärta och en långt gående abstraktionsförmåga på basis
af det mycket långsamt förvärfvade tidsbegreppet, särskildt
begreppet om en förfluten tid, dessutom en jämförelse
mellan andra människors och egna göranden och låtanden, alltså
minne. Om småbarn, hvilka uppföra sig så, som om de
ensamma för sig ville ha all möjlig föda och allehanda
leksaker och taga ifrån andra, kallas egoistiska eller själfviska,
så bevisar en sådan uppfattning ingenting. Ty det är
härvid fråga om en snikenhet, en djurisk begärlighet, som också
linnes hos små hundar. Man glömmer alltför ofta vid
bedömandet af okultiverade barns uppförande — och alla
barn, d. v. s. alla människor i de första lefnadsåren äro
okultiverade — att de stå mycket närmare djuren än den
kultiverade människan. Kycklingen, som sluppit ut ur ägget,
söker envist första dagen att med sin näbb slita af sina
egna och syskonens tår, men har det företrädet framför
barnet, att det mycket tidigare upphör med sådana försök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
