Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - På redaktionens bord - E. Kléen, Tschekoff, Ewald, anm. af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
kantskaper att göra inom Rysslands modärna litteratur, därpå
är bland annat en novellist som^Tschechoff ett bevis.
Tschechoff är redan förut genom sina för något år
sedan på svenska utkomna "Tre berättelser" fördelaktigt
känd för svensk publik. Den nya samlingen förtjänar
äfven den att finna tacksamma läsare. Några glada historier
är det icke han har att berätta, men de äro intressanta,
och det måtte väl vara glädje nog. Om någon af dem
förtjänar en anmärkning, så skulle det då vara den första,
den som samlingen fått sitt namn efter. Den är icke hemsk
nog. Kovrins hallucinationer af den svarte munken sakna
kraft att öfvertyga, sammanfiätningen af fantastiskt och
verkligt är allt för lös, symboliseringen icke tillräckligt
naturlig. På den handgripligare verklighetens område
rör sig författaren däremot nästan öfverlägset. Med en
vemodig ironi, som icke är främmande i den ryska
litteraturen, berättar han om lifvets hjälplöshet, De båda helt
korta berättelserna “Tyfus" och “Varinka vill sofva“ gripa
genom sina ämnen. I den förra är det en ung löjtnant,
som hemkommer sjuk i fläcktyfus. Medan han ligger i
feberfantasier, blir hans unga syster smittad af sjukdomen,
och då han åter kommer till sans, är hon redan död och
begrafven. “Varinka“ är berättelsen om en liten barnflicka,
som natt efter natt tvingas att vaka öfver en skrikande
barnunge. Om dagen skickas hon till hundra sysslor och
så fort natten kommer, skall hon sitta vid vaggan och
sjunga. Somnar hon, väcker matmodern henne med örfilar.
Det är en nästan omedveten handling af
själfuppehållelse-drift, då flickan en natt kväfver barnet och ändtligen får
sofva.
Den sista och längsta berättelsen “En hvardagshistoria“
hör till dessa ovärderliga arbeten, som hafva något att säga
hvem som hälst. En gammal kolerisk herre, en lärd
professor men tillika en högt bildad människa, förtäljer om
sitt lif. Det är nu icke precis ett af de ovanligare. Men
under det han skildrar sitt förhållande till sin omgifning,
hustrun, för hvilken blott de materiella intressena existera,
den koketta dottern, den lismande friaren, den arma, af
lifvet och konsten bedragna Katja, sina kolleger och
studenterna, ådagalägger han så mycken själfullhet, uttalar
så många fina och nobla tankar, och äfven bittra för resten,
att man, då man hunnit slutet af berättelsen, gärna
vänder tillbaka till dess början och ögnar igenom den på nytt.
Otvifvelaktigt är den gamle herrn ofta språkrör för
författarens personliga meningar om litteratur, teater, konst o. s. v.,
men han är individualiserad på ett sätt som gör honom
vederhäftig för de omdömen han fäller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
