Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - På redaktionens bord - E. Kléen, Tschekoff, Ewald, anm. af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom utgifven på finsk-svenskt förlag saknar
öfver-sättningen naturligtvis icke en del för svensk-svenska öron
besynnerliga ordformer, men synes för öfrigt vårdad. Detta
gäller äfven om den på samma förlag utgifna
öfversättnin-gen af Carl Ewalds lilla symboliska roman “Den gamle
Stue“.
Han visste nog hvad han gjorde, han som lät bygga
huset och inrätta ett rum däri så konstfärdigt, att ingen
som icke var invigd i hemligheten anade att det fanns.
Han visste att familjetraditionerna äro släktens samvete.
Här i detta rum, som icke fick beträdas af någon, utom
husets herre och fru och deras äldste tjänare, i detta rum,
där allt var minne, skulle det förgångnas värdighet väcka
känslan af ansvarighet för det lif som lefdes.
Det var åt äktenskapets ansvar rummet var helgadt.
I ett lönskåp i muren var gömdt ett gulnadt papper, på
hvilket husets byggherre upptecknat hvad han menat med
detta rum, och han och hans hustru hade satt sina namn
därunder. Sedan hade alla som varit släktens hufvudmän
gjort såsom de. De hvilka sist inskrifvit sina namn på
det gulnade papperet voro herr Kurt och fru Adelheid.
Dessa två voro unga och sköna och älskade
hvarandra, och dock voro de icke lyckliga. Han såg djuret i
människan och hatade det, men hon kunde icke hata det
som han, ty hon såg det icke. Hon kände välbehag i att
väcka främmande mäns åtrå och förstod icke, att deras
begär kunde fläcka henne, då hon icke återgäldade det.
Men han led af att hon kände glädje öfver sådant, och
det var detta som skilde dem åt.
Eru Adelheid hatade det gamla rummet. De pinade
henne, alla dessa minnen af duktiga män och kvinnor, som
tagit lifvet allvarligare än hon. Det. harmade henne djupt,
att hennes make höll så på äktenskapets helgd, och mer
än allt annat väckte det hennes vrede, att han kunde
hoppas vinna henne från sällskapslifvet för ett stillare lif.
Hon var icke, hon ville icke vara en af dessa kvinnor,
för hvilka kärleken till en enda är lifvet eller döden.
Hennes hjärta hade rum för nya förälskelser och hon var glad
däröfver, ty därigenom behöfde hon icke frukta för det
som kunde komma, såsom hon stundom gjort . . . “ty
ibland, Kurt, tänka kvinnorna medan de äro unga, att allt
skall bli så tomt, när det är förbi“. —
— Jag älskar dig, Kurt — sade hon. — Och skulle
det någon gång komma en annan man, och jag skulle
älska honom . . . kunde jag väl rå därför?
Han sprang upp så häftigt, att hon måste taga fatt
i stolen för att icke falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
