Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - På redaktionens bord - E. Kléen, Tschekoff, Ewald, anm. af A. E—n - J. A. Friis, anm. af E. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
— Nej — sade han med hånfull röst. — Det kunde
du ju ej. —
Han gick med stormsteg omkring i rummet och
upprepade orden flera gånger. Fru Adelheid steg upp från
golfvet och satte sig i stolen och slöt ögonen.
— Den människa som hittat på detta har gjort en
god gärning — sade Kurt. —- Genom den porten slank en
dryg del af människornas kraft att lefva. —
Och fru Adelheid förblef den hon var. Hvarken tan-,
ken på hennes lille son eller skräcken öfver att hon —
ute — då hon var som gladast, stundom tyckte sig höra
små barn gråta — “dina och mina barn, Kurt ... de
barn som dogo därför att deras mor dansade . . .“ kunde
föra henne tillbaka till hennes make. Hon kom allt
längre bort från, honom. Så insåg han till sist, att intet var
att göra däråt vidare. “Tiden har födt dig och tiden
tager dig. Det var ingen mening i att sätta dig i det gamla
rummet . . . Dess hemlighet är förbi“. Och på det hans
son ej såsom han själf genom att ställa större fordringar
på lifvet än lifvet kunde fylla skulle förstöra den lycka
det ännu var möjligt att vinna i lifvet, lät herr Kurt från
det gamla rummet bortföra hela dess minnesrika inredning,
och då det stod tomt, framtog han det gulnade papperet
ur lönskåpet i muren och strök ut sitt och fru Adelheids
namn . . . och gick bort och lämnade dörren öppen eftei
sig. Äktenskapets tempel var ohjälpligt profaneradt af en
modärn tid.
“Det gamla rummet“ är en at de mest tilltalande
böcker som Danmarks literatur frambragt på de senare
åren. Med ett innehåll, starkt och lefvande som en liten
“Kreuzersonat“, förenar berättelsen en form, stiliserad med
en konst, som ypperligt förstår att skilja emellan
väsentligt och oväsentligt. Den har något af den fina styrka,
som motstår smakens växlingar och låter ett.verk lefxa
länge. Den är lik ett smycke af ädel metall, arbetadt af
en konstnär, hvars fantasi hållits ren och behärskad af
hans fina smak. n‘
Lajla, fortælling af J. A. Fries, prof, ved universitetet i Kristiania. Tredje
upplagan. Illustrationer af W. Peters.
I en tredje upplaga föreligger ofvanstående bok, som
på sin tid väckte ett berättigadt uppseende. Dels genom
sin författare., som ju är en af de skickligaste
lappetno-grafer norden har, dels genom behandlingen af ett
intresseväckande ämne, tör den ännu kunna påräkna många lasare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
