Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
lian själf någon i hälarna. Faran att söka blifva mera
mästerlig än mästaren själf, att ut öfver gränserna fortsätta
det, som redan står på gränsen, har icke frestat hans föga
äfventyrliga sinne. Hans starkt personliga och förnämt
tillbakadragna verk lockar ej till eldig eller larmande
dyrkan, det vill förstås och älskas med svartsjuk ömhet, det
tål ej vid, lika litet som det frestar till, att man slår ett
slag eller ropar ett hurra för dess ära. Det njutes fullt
blott af människor med lugnare blod, af människor som
älska att sitta stilla och i ro fundera en stund öfver verk
den. I denna tids mörkt färgade och plikttunga,, kvidande
och rasande litteratur skiner hans verk fram, fullt af ljus
resignation, njutningsrikt, känslofullt och skimrande intelligent.
Början af Anatole France’s tankehistoria är tidstypisk,
den är otaliga modärna mäns hela och enda historia. Slutet
är däremot hans eget och fåtalets, ty flertalet hamnar ofta
ganska snart i en fallgrop. Denna bedröfliga
hvardagshi-storia om den förhoppningsfulle unge, som nyfiken vill
njuta verldens lek samtidigt med att han löser dess gåtor,
denna karrikerade Faustiad, som går i cirkel likt
konturen af en nolla, tycks hvila som en hardt när oundgänglig
förbannelse öfver nutidsungdomen. Ju mera hon lefver,
ju mindre njuter hon, sviken, öfvermätt och ångerköpt drar
hon i ömkligt återtåg tillbaka mot en eller annan kvarglömd
dogm. Anatole France har, äfven han, velat lefva och
lära, läst och lyssnat allt efter som åtrå och undran dref
honom till, tänkt, först af nyfikenhet, därpå af behof, af
pinsamt tvång; till slut — och härmed springer, han fram
ur ledet •— af lust och med glädje. När forskningen aldrig
tog slut, förståndet alltid blef halft, dunklare och osäkrare,
dess djupare han sökte forska sig fram och vissheten (om
han en gång haft någon) alldeles försvann, då blef han den
skeptiker, som bättre än någon annan skulle kunna tala
för och emot all världens sanningar. Han vet så godt som
någon att jorden är en jämmerdal, men han är en af
dessa lyckliga naturer, som förstå det rimliga i att man
söker finna sig tillrätta. Lifvet varar ju icke så länge,
hvarför då icke göra sitt bästa för att hålla ut därmed.
Han vet, däri har erfarenheten styrkt tanken, att glädjen
blott är en villa, som varar helt kort, och lemnar tomhet
efter sig, när hon går. Men han söker denna villa med
samma instinktlika åtrå, som drifver en annan till att rufva
öfver eländet. Att tänka är honom en njutning, och då han
märkt, att tviflet följer tankarna som en efterhängsen skugga,
spjärnar han icke emot; för att kunna njuta ostördt sina
tankar kastar han sig i tviflets armar. Ännu större är
hans njutning af att sättas i stämning och att hänföras af
sina känslor. Men hvad skall han göra? Allt det som
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
