Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Johan Gabriel i Göteborg, teaterkåseri, af E. Idm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
man icke lielt frigöra sig från misstanken att fader Ibsen
äfven nu velat insmuggla något af sin illistiga symbolism,
när han ställer upp den väl mycket fjantige Foldal gent
emot dessa andrå starka naturer, som så hänsynslöst gå
sin väg fram, i sina syften icke frågande efter frände eller
fiende, utan nedtrampande allt, hvad som reser sig såsom
hinder.
Denne stackare, som inte vågar och inte begär för sig,
kufvad af förste bäste — ja, som är så glömsk af sig själf,
att han är “glad“ öfver att ha blifvit öfverkörd, så snart
han får höra att i vagnen satt hans “lilla Frida på väg
ut till lyckan“ — är han icke liksom en hånande
fingervisning på proportionen i världen mellan egoism och altruism.
Kvantitativt: fyra mot en. Kvalitativt: den starka,
hänsynslösa själfviskheten, blind för allt utom egennyttan, och
så å andra sidan den stackars “öfverkörda“ osjälfviskheten.
Hvilken skriande missproportion! Skall det nödvändigtvis
vara en mening i dramat, är det icke denna?
Så som Borkman-tournéen är sammansatt, väntade man
sig ingenting af öfriga medspelande. Jungfrun skötte sig
bäst*. Däremot var uppsättningen öfver förväntan god.
Månen lyser så vackert som begäras kan af en
teatermåne, snön har så mjukt dunat sig öfver papp och duk,
fru Dorsch och frkn Lundequist räcka hvarandra handen
med något af gammal sluttablå i sina attityder — ridån
faller.
E. Idm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
