Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i65
dryck än dess svagdricka. Och slutligen kan han från
fängelsets dystra och glädjelösa celler medföra minnet både af
ett eget, fritt och rikt tankelif, och, beroende af hur han
uppfört sig, af upplysta och uppoffrande människors
manande råd, vänliga deltagande och, bäst af allt, kanske tro
på hans vilja. Så kommer slutligen frihetens egen,
oskattbara förmån, som kanske efter åratals tvång med ens
lämnas hans kropp, och då märker han, hur denna
oupplösligt hänger samman med hans själ och hur härligt det
käns för båda att följas åt ut — i armodets och föraktets
värld. Ty jämte en kärlekens och uppoffringens vrå, som
väntar några, är det denna, som mottager alla frigifna, och
det är i beröringen med henne, som “brodershanden o. s. v.“
alltför ofta visar sig vara en vacker men innehållslös fras.
Det är farligt att invagga sig i illusioner. Då fången
uttjänat sitt straff, hänger han sig ofta åt tvänne sådana,
som äro ägnade att bereda honom mången bitter
öfverrask-ning, månget lidande. Den ena säger honom i enlighet
med förnuftets lag, att han genom straffet försonat sitt
brott och att han sålunda kan räkna på samhällets
öfver-seende och förlåtelse; den andra är mer sväfvande och
snarare en förhoppning än en öfvertygelse, att den honom
ådömd a straffpåföljden är af hufvudsaklig juridisk men
ingalunda praktisk art. Det fordras ej många steg utanför
fängelsets murar för att upplysa honom om hans stora och
ohjälpliga villfarelse. Hans hopp, då han ej genom
själf-mord eller rymning undandrog sig straffet, hans hopp, då
han i fängelset utan knot eller klagan fann sig tillrätta
med dess hårda villkor, hans hopp, då han bar skammens
livré och så långt hans samvete medgaf förödmjukade sig
inför det andliga tvång, hvars emottagande trädt honom
till mötes såsom ett oeftergifligt bevis på ödmjukhet,* —
*Utom fångvårdens mer privata och till den andliga hypnosens
område hörande omvändelseförsök har nämligen fången att genomgå en
kvar-lefva af den gamla kyrkoplikten, såvida han ej vill föra med sig ut i lifvet
en extra anteckning om sin brottslighet. Genom en k. förordning af den
4 maj 1855 är det nämligen stadgadt, att sådana förbrytare, som förut
skolat undergå kyrkoplikt, äro skyldiga att, innan de få komma i
åtnjutande af nattvarden, låta sig af sin själasörjare i närvaro af några
församlingsmedlemmar enskildt skriftas och aflösas, och genom vederbörandes
tillmötesgående är det ordnadt så, att detta skriftermål före strafftidens
slut får äga rum i fängelset. Men vägrar den straffade att underkasta sig
detsamma, göres anteckning i prästbeviset, att han icke eger tillträde till
H. H. nattvard, och denna anteckning kvarstår så länge han ej ställt sig
förordningen till efterrättelse. Man kan lätt föreställa sig verkningarna
af denna bestämmelse; å ena sidan ett hotande intyg, som till sina följder
är af ungefär enahanda verkan som påskriften om vanfrejden, å den andra
fångens önskan att blifva detsamma kvitt och den möjlighet, som därtill
finnes genom ett efterkommande af fängelseprästens uppmaning att undergå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
