Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t66
med ett ord hans hopp att genom upphäfvande af hela sin
individualitet underlätta sitt återupptagande i samhället skall
fullständigt grusas. Ja, så underligt inrättad är världen,
d. v. s. samhället och den allmänna opinionen, att den vida
mildare bedömer den icke straffade brottslingen än den
straffade och att straffet långt ifrån att förbättra en f. d.
brottslings ställning ytterligare försämrar den. Hur många
personer, som brutit mot samhällets lagar men af en eller
annan anledning icke åtalats eller straffats — för att nu
ej tala om den mängd, som äro så slipade, att de icke
upptäckas, eller förstå konsten att sopa igen spåren af sina dåd
—, gå icke blott lösa och lediga utan till och med
åtminstone officiellt ansedda omkring i den dagliga samfärdseln,
medan däremot den, som ärligt vidgått sitt brott och lidit
sitt straff, kanske hela lifvet igenom får släpa med sig
skammens börda? Nu kan det ju vara så, att dessa ostraffade
företett så pass talande förmildrande omständigheter, att
nådens försteg för rätten kan vara fullt mänskligt om ej
lagligt berättigadt; men är det ej lika ofta fallet och
särskildt beträffande de lägre samhällsklasserna, att rättvisans
obehindrade gång beror på frånvaron mindre af
förmildrande omständigheter än af mäktiga relationer? Och är
det i så fall billigt, att straffet skall anses såsom en nästan
större skam än brottet? Man kan måhända invända, att
en sådan uppfattning ej är enarådande och att humanare
åsikter här och hvar göra sig gällande, men om begreppen
“fästningsfånge“, “långholmare“ o. s. v. kanske numer ej
äro omgifna af den afskyns och fasans gloria, som utmärkt
dem under flydda tider, så beteckna de dock åtskilligt, som
står i strid med uttalandet om medlemskap af “Guds släkte".
Att samhället bestraffar brott är dess oafvisliga både
rättighet och skyldighet, och mycket är dess ingalunda
sällsynta uraktlåtenhet att göra det att beklaga, ty däri-
skriftermål, och så, om ej den straffades religiösa öfvertygelse eller
samvete känner sig i samklang med bestämmelsens innebörd, en strid mellan
hans önskan och hans öfvertygelse. Fången kan utan tvifvel både känna
ånger öfver sitt brott och vilja erkänna densamma, hvilket synes vara
meningen med ifrågavarande stadgande, men däremot ej godkänna dettas form.
Dess åtlydnad blir då ett samvetstvång, dess undandragande en extra
bestraffning, som den borgerliga lagen ej talar om. Prästbeviset är ju
nämligen icke blott ett kyrkligt papper utan måste företes vid rent
borgerliga förrättningar t. ex. vid flyttningar o. s. v., och det lär väl ej kunna
bestridas, att en persons ställning till nattvardsfrågan bör vara en
fullkomligt främmande sak för rotemän och dylika tjänstemän. I praktiken
torde vägran sällan förekomma, ty sakens praktiska vikt förmår nog i de
flesta fall döda samvetsbetänkligheterna, men det hindrar ej att
bestämmelsen innebär ett tvång, som bör vara främmande för såväl begreppen om
religionsfrihet som för samhällets skyldighet att ej uppresa mer än de allra
oundgängligaste hindren för den frigifnes utkomst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
