Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U3
för att betrakta honom som en olycklig och ägna honom
medlidande".
För några år sedan väckte i riksdagen en framstående
fängelsetjänsteman en motion om villkorlig frigifning.
Förslaget vann icke bifall, men en sådan bestämmelse skulle
säkerligen kunnat blifva ett verksamt medel för främjandet
af såväl samhällets som de frigifnas bästa. Återfallen i
brott föranledas ju, om man frånser rusdryckernas
betydande andel, mycket ofta däraf att de frigifna ej förmå
bereda sig sitt uppehälle utan under tyngden af
vanfrej-dens och den lekamliga nödens förenade verkningar åter
tillgripa brottsliga utvägar. Ett utbyte af en del af
strafftiden eller hellre af vanfrejdspåföljden mot villkorlig
fri-gifning skulle på samma gång kunna lätta samhällets börda
och åt många frigifna både bereda den kontroll öfver
frihetens användande och skänka det initiativ för erhållande
af arbete, som de bäst af allt behöfva. Man ser redan nu
hur fängelseförvaltningen, ehuru utan tvifvel ofta med stora
svårigheter, förmår anskaffa arbete åt de straffade, och
hvarför skulle ej dess omsorger i detta hänseende kunna
äfven efter frigifningen erhålla en vida större utsträckning
än nu är fallet? Ett stort antal frigifna skulle säkerligen
med största tacksamhet emottaga denna bemedling och gärna
ställa sig det därmed måhända oundvikliga tvånget eller
kontrollen till efterrättelse. Kanske en dylik anordning
äfven skulle kunna medföra en minskning i det visserligen
för straffsystemet smickrande men i sig själf ohyggliga
sakförhållandet att frigifna afsiktligt begå brott för att ånyo
komma inom fängelsernas murar.
Straffet och straffpåföljden verka naturligtvis så olika
på olika slag af förbrytare och äfven individuellt, att det
är omöjligt att uppställa en för alla gällande diagnos. Men
såsom ett mycket vanligt kännetecken på deras verkningar
framträder öfvertygelsen om att sträfvandena efter
upprättelse i det hela äro hopplösa. Här menas icke den inre,
moraliska., upprättelsen, hvilken såsom den viktigaste trots
alla den nuvarande fångvårdsledningens bemödanden att
ordna densamma efter de s. k. troendes recept ovillkorligen
bör vara en fullkomligt privat och åt den straffades
uppgörelse med sitt samvete öfverlämnad angelägenhet, utan
möjligheten att åter intaga en aktad ställning i samhället.
Ty äfven om den frigifne genom verksamhet och vandel
visar sig däraf förtjänt, blir densamma honom oftast
förvägrad, och detta är med hänsyn till samhällets eget
moraliska tillstånd en grym orättvisa. Ett vanartigt barn
straffas men förlåtes och kan just tack vare agan utveckla
sig till godhet, men samhällets vanartiga barn erhålla ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
