Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - På redaktionens bord - Nordlindh, anmäld af F. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra tider än då man fritt och ostraffadt kunde tala om
»det mörka Uppsala.» —
En af dessa skaldeynglingar har på det yttersta i dessa
dagar tagit sina första steg och tillika varit klippsk nog att
passa på och taga dem i snön, innan denna ännu alldeles
smält undan från Uppsalaslätten, i hvilket fall inga spår kunde
synas. Formatet på hans debutarbete är gammalt och
väl-kändt; det användes på en bok, som litet hvar flitigt
studerat, nämligen katekesen. En elak kritiker skulle kanske
häri se en ödets skickelse och råda den unge författaren att
ännu några år hålla sig till barnaläran, men vi, som hysa
en uppriktig önskan, att det måtte gå alla unga vitterlekare
väl i handom, och hvilkas ord äro förestafvade af idel
till-gifvenhet för den unge mannen och hans framtid som
författare — vi vilja i all vänlighet yttra följande:
»Steg i snön» af Hans Magnus Nordlindh är en samling
af fyra — vi veta knappt, hvilken benämning vi skola gifva
dem, men om vi ej missminna oss, betecknades de i den
förebådande annonsen såsom stämningsstycken. De äro mycket
korta, men med tillhjälp af ett spatiöst tryck och litet format
har förläggaren bringat upp de små sidornas antal till något
öfver hundra. I så måtto är allt godt och väl, ty
stämningsstycken böra, för att ej verka tröttande, helst vara både korta
och få. Emellertid är det synd, att hr Hans Magnus
Nord-lindhs stycken ej verka någon stämning alls, förutom
möjligen löjets. Det är möjligt och äfven troligt, att författaren
själf varit i stämning vid nedskrifvandet af de fyra bitarna,
men han har tyvärr ej lyckats öfverflytta denna sin stämning
på läsaren. Hvad särskildt beträffar det första och sista
stycket, »Ouverture» och »Steg i snön», kunna vi ej med
bästa vilja beteckna dem annat än som — för att använda
ett hårdhjärtadt, men rättvist uttryck — struntprat.
Innehållet är fullkomligt lika med noll; och om formen ej saknar
förtjenster, räcker den dock icke till att gifva läsaren den
ringaste valuta. Det är, för att väcka stämning, ingalunda
nog med att tillgripa tankstreck och ideliga upprepningar af
ord och satser, interfolierade med ständigt återkommande
utrop af »å, så han spelade», »å, sådan dans,» »å, din bruna
nacke», »å, din hvita barm» etc. Man behöfver ej läsa många
sidor, eller — mutatis mutandis — taga många steg i snön
för att märka, i hvems fotspår hr Hans Magnus Nordlindh
trampat. När Per Hallström med sin säregna, poesimättade
stil på kort tid gjorde sig till vår ypperste prosaförfattare,
kunde man med lätthet förutse, att en rad af unga efterbildare
skulle komma att plöja i hans fåror. Hr Hans Magnus
Nordlindh är icke den förste af dessa. I fjol vår debuterade en
annan af de unga Uppsalaskalderna med en präktigt utstyrd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
