Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Frankrikes andra hufvudstad, af Algot Ruhe. 1—3 - 2. La Fourvière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
är dock öppet för oafbruten dyrkan af Madonnan. Hvarje
fläck af väggarne är här dold bakom minnestaflor, som
blifvit skänkta för vunnen nåd, för helbregdagörelse och
räddning ur lifsfara, för ett uppfyldt hopp och en afvänd olycka.
Vid ingången hänga i hundradetal små armar, ben, fötter,
hufvuden och hela dockor af vax, offrade till tack för att en
lem blifvit botad eller ock hela menniskan. Uppe vid altaret
stå stora metallställningar, liknande barrlösa julgranar, med
brinnande vaxljus uppsatta på långa piggar. Modren för vid
handen sitt barn upp till Madonnans dyrbara bild och lär
den lilla, att böja sina knän och med sin lilla hand snabbt
göra korstecknet. Därpå lyftes hon upp och hjälpes att
sticka fast sitt ljus bland de många andra; det skall brinna
för en faders själaro. Ut och in strömmar mängden, dörren
står vidöppen, men ljuset, det lifvande ljuset, stannar i
förhallen. Fladdrande flammor af hundrade vekar, och färgad
dager, silad genom smala fönsters brokiga bilder, höja själen
till andakt. Maria lägger sina mjuka händer på svidande
ögon och vaggar till ro trötta sinnen och jäktande lidelser.
Som lössläppta änglar sväfva genom rummet orgelns bedjande
tonföljder i en ordlös melodi. Ty inför altaret står ingen
präst, och inga korgossar sjunga. Stumt följer hjärtat tonerna
till Misere-re, mensklighetens folksång — förbarmande öfver
oss alla som lida.
Längs kyrkans östra kortsida går ett skyddande
bröstvärn på bråddjupets rand. Här uppe från utsiktspunkten kan
man på klara dagar skönja mörka berg med snöhättor. Det
är Savojens Alper, Mont Blanc och Jura, som beherska
synranden och afbryta dess rundning. Borta vid foten af
metalltornet har man fri utsikt mot öster och norr öfver ett
högland med svängda linier och allt det stora landskapets
grundfärger. Man står här inför modellen till en utlefvad konst
och blotta minnet af alla de gånger, som ett sådant landskap
inom ram plågat en genom sin bländande tomhet, håller
hänförelsen borta. Djupt och nyckfullt perspektiv, stora
färgytor, sol och skugga rättvist fördelade, geologiskt och
botaniskt åskådningsmaterial, idyllisk fred — en gammal
land-skapsromantikers hela program. Det föll mig in en dag att
locka dit upp en landskapsmålare, som tillika är poet och ett
stycke filosof. Han är icke vidare klar, men ganska
förvå-nadsväckande i sina funderingar öfver konst. Denne man
gjorde spe af mitt vackra landskap och utstötte bittra verop,
när jag, med välberäknad grymhet föreslog honom att i sitt
manér behandla detta rika och växlande motiv, »som skapadt
för en målares pensel», — det blefve ett verk på flera
kvadratmeter, ett storverk, som kunde visa hans fulla styrka. »Men
^olen, solen!» ropar han. »Det badar ju i sol, vet jag, skuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
