Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
m. fl. ej äro annat än mer eller mindre näpna dockor. Det
var med en understundom rent af oförsynt nonchalans och
öfverlägsenhet man på somliga håll fann för godt att utlåta
sig om fru Norries konstnärskap.
Men huru mycket jag för min individuella del alltid
måste beundra fru Norries öfverlägsna talang, så vill jag dock
icke sätta hennes »Sköna Helena» i främsta ledet af hennes
prestationer. Förutom hennes sångkonst, hvars egenskap att
vara »hors de concours» ingen numera dock vågar bestrida,
finnes där mycket att beundra, men somt tilltalar mindre. Det
är ju klart att olika nationer och generationer ha rättighet
att låta dylika parodiskt anlagda figurer undergå
modifikationer efter sitt olika kynne och temperament; det är därför
ingen anledning att vid bedömandet af 1890-talets stockholmska
Sköna Helena bruka den måttstock, man kan hämta från
be-skrifningen af en 70-talets svenska eller en nutida wiensk
eller parisisk Sköna Helena. Hvad som jag dock vill
anmärka mot fru Norries Sköna Helena är att där ibland finnes
något för burschikost, något påminnande om den tonart, hvari
den använda öfversättningen går. Jag har inte gittat att taga
reda på hvem som är öfversättaren, men det skulle alls inte
förundra mig, om det vore hr Ernst Wallmark, ty finessen
och espriten i öfversättningen erinrar mig lifligt om den för
hans populära författareskap specifika färgläggningen.
Däremot verkade fru Norries Boccaccio hela tiden
ofantligt mycket mera anslående. Hennes Boccaccio har en verve
och liffullhet, som är icke blott frisk och hurtig och uppburen
af ypperligt humör, utan ock präglas af en elegans, hvartill
fru Östberg, hur utomordentligt hon än sjöng och hurtig och
förträfflig hon än var, dock aldrig lyckades få en
motsvarighet. Det förtjänar att i detta sammanhang annoteras, att om
än i skiinaden i storlek mellan Arenateaterns och Vasateaterns
scener nu tillkommer ett plus som alltid hjälper något till,
så står dock fru Norries Boccaccio af innevarande år betydligt
öfver den Boccaccio vi minnas från Vasateatern i detaljernas
utarbetning, i smidighet och elegans och i verkligt godt humör.
Det fins ju åtskilligt att anmärka på nästan alla de
operettkolleger direktör Ranft låter bilda lifvakt kring fru Norrie,
men med minnet af hvad vi under senare år fått tolerera i
den vägen, när här i Stockholm operetter förestälts gifna, sa
vore det orätt att förneka, attArenateaterns nuvarande
operetttrupp betecknar ett respektabelt framsteg och är icke illa
utrustad i fråga om röstresurser. En af de rostbegåfvade,
hr Carlander, hänger sig emellertid alldeles för mycket åt
frestelsen att söka briljera med styrkan af sin röst. I hr
Ullman som Paris möttes man af den glada öfverraskningen
att finna en teatertenor, som föreföll relativt intelligent och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
