Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 2
Cesti, 6 år yngre än sin vän, led som denne af en dådlös
likgiltighet för litvets kraf ocfi fröjder. Båda hade på skilda
vägar vandrat fram emot de hemliga religionernas pagoder
för att döfvas af sterila drömmars gift. Zuboff, alltid
sönderplockande underverkens lotus, blef, alltefter som
månaderna gingo, mer och mer äckelfyld och grym. Cesti,
mindre tänkare, vek till sina känslor, lät sig kufvas och ofta
plågas af sin kloke och viljestarke vän, som med ett ord
kunde höja och sänka hans lifskraft och behärska hans
upplösta nervsystem som en lydig maskin.
Dessa båda unga män förde sin ledsamhet på vandring
i Europas städer, utan grund och utan mål, drifna af
plågan och onyttan i att stanna på ett ställe. Zuboff hade i
Lyon låtit upptaga sig i rosenkreutzarnes orden. Han hade
blifvit mött med hänförelse i denna mystiska stads invigda
kretsar på grund af sin ryska härstamning, sin titel och
sin själs graflika mörker. Men väl hunnen till en ansedd
ställning, omhuldad -som en broder, med löfte om hastig
fortkomst till de stora uppenbarelserna, rymde han sin väg
och afbröt all förbindelse med orden. Blott då och då
vexlade han bref med den man, Emile Granton, hvars
hånande kritik af det mystiska ritualet väckt hans ovilja mot
detsamma tillika med ett lifligt begär att på egen hand
kunna göra någon viktig upptäckt. Tiden gick, och
ändt-ligen träffade han Edouard Cesti, student vid braminernas
högskola i Kalkutta, stadd på uppfostringsresa i Europa,
som han tillhörde genom sin italienska fader. Han blef
så dragen till grefve Zuboff, att han glömde både London,
Oxford och sitt rekommendationsbref till professor Müller,
glömde sina föräldrar och glömde sina språkstudier.
Verkligheten hade slocknat och en äfventyrlig lusteld hade
blifvit tänd i hans själ, ett begär att uppgifva sig själf för att
tjäna en kall forskare i frågetecknens svarta skog.
Dagens ljus flöt bort bakom bergens ås, och sjön blef
svart. Då reste sig grefve Zuboff och Edouard Cesti gömde
sitt radband och följde hans steg.
De gingo ut i natten, pansrade af mörkret mot intryck,
som kunde störa deras långväga flygande tankar.
Grefve Zuboff sade slutligen: “Vi äro för kräsna för
att lita på annat än det, som förtälj es oss af de
mång-nämda instrumenten på -skop och -graf och -meter. Det
som ej kan skrifvas och icke mätas är endast fladdrande
ord och flygande villor. De lärde ha skämt bort oss med
sitt förvånande: vi veta — och fordringsfulla förakta vi
de drömmandes: vi tro. Desse ödmjuke forskare, som
spanande och vaksamme lura på de ögonblick, då naturen
blottar sin subtila nakenhet, dem följer jag gerna tills de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
