Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Några tankar om begreppet reaktion, af Rudolf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Från slagordets tomma postulat flyttar sig sålunda
uppmärksamheten på själfva tidens ande. Han allena kan
gifva oss lösningen på gåtan.
Huru det nu månde se ut på ytan, ett är säkert —
vi som pläga kallas konservative hafva icke den närvarande
’tidens öra i samma grad som våra motståndare, den
motsatta idéns förkämpar. Men om vi då predika reaktion
på vissa håll, så är detta icke af någon abstrakt förkärlek
för kräftgångens taktik. Utan det är därför att vi anse
tiden i dessa stycken hafva öfverskridit den gräns, bakom
hvilken friheten blifver till människornas, folkens och
mänsklighetens skada.
En julidag förra året stod jag på Skagens udde i
nordligaste Jylland, där Danmarks rike slutar i en halfmilalång
undervattensrefvel. Jag såg där en syn, som fäst sig djupt
i minnet.
Det var storm, och hafven kämpade med hvarandra.
Från ena sidan udden kom Skagerak med vinden, på andra
sidan gick Kattegat så godt som rakt emot vinden, och
där långt utåt sjön visade en rykande skumpelare huru
jättarna ofvan refveln brottades i kämpavrede. Så hafva
de kämpat i tusende år, och så skola de kämpa än, så
snart stormens andar kalla dem. Och hvad gäller striden?
Den nakna landtungan allena; hon vrides åt öster, när
nordan och västan blåsa, ty då får Skagerak öfverhanden;
men komma så andra vindar, då går segern till Kattegat
igen, näset vrides åter rätt eller för långt åt väster. Men
ett är visst: medan hafven brottas, så växer landet ständigt
under deras fötter, längre och längre ut, genom de bördor
af sand jättarna måste släppa då de famna hvarann.
När jag såg detta naturens skådespel, då tänkte jag
på utvecklingens gång i de mänskliga samhällena. Ar det
icke just så, utvecklingen vinner sin mark — tyst,
oför-märkt, på djupet, medan partierna kämpa på ytan? Ur
stridens böljor utfällas småningom de korn af sanning,
som hvarje parti gömmer under sina högt hvälfvande ord,
och de ensamma blifva beståndande. Dagens myckna rök
och buller har sitt innehåll i dessa små sandkorn allena,
som långsamt afsätta sig till odlingsmark åt kommande
släkten. Men det kräfves också kamp för att frigöra och
föda dem: när alla stormar tystnat och maktlös trötthet
förlamar kämpahågen, då saknar utvecklingen sin näring
— då ligger Skagens udde stilla i död hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
