Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
dessert. Gubben Hartmanns starka ande hade här passat
bättre och hvad Gade beträffar — sä nog hade väl något
mer för hans kynne säreget kunnat uppletas — men här åter
ett bevis på hur på måfå mycket var planeradt vid
programvalet! Den något ansträngda storkaxigheten och festglansen
i Balders dröm hade att glädja sig åt ett utförande, som
gjorde allt för att få jublet att svälla ut så stort och äkta
som möjligt, både den bålde Brage-Lundqvist som ock den
stora unika festkören. Och så var sista stora konserten
till ända.
Af de tre mindre konserterna blef — ledsamt att tillstå!
— den svenska den minst lyckade. Härtill bidrog en hel del
hopade grufligheter: avita programval, festtrötthet,
solistindisposition och — kronprinsens stora supé, som oroade mången
både på och nedanför tribunen.
En lycka var att den mångbetrodde br Lundqvist med
sin popularitet och sitt »Du gamla» var till hands att rädda
situationen vid slutet, som annars blifvit horribelt snöpligt.
Detta försonade oss också med att hr L. ej fick sjunga sin
visa i musikhallen till epilog, sekunderad af jättekören. Nu
sjöng hr L. ensam — men som en hel kör, efter vanan.
Nyss förut hade den präktige sångaren sjungit vännen
Sved-boms Sten Sture (Södermans Tannhäuser är vackrare) och
Geijers Den annalkande stormen, den svenska musikaftonens
enda visa af den måhända mest kärnsvenska af våra visbarder!
Emellertid sjöng hr L. ypperligt och slutet:
En riktig storm och en riktig man
De passa ej illa för hvarann,
— detta slut sjöngs med en kraft och glans, som
hänförde auditoriet till det vildaste jubel, som framtvang »Du
gamla». Ja, haf tack, hr Lundqvist!
Äfven tackvärdt var hr L:s öfverlägsna sätt att
föredraga Emil Sjögrens »Fogden på Tenneberg», men själfva
styckets upptagande ogilla vi på det högsta, då ju mycket
annat mera hörvärdt skrifvits af komponisten i fråga.
Så mycket mer förargelseväckande som intet annat — vare
sig i vis- eller kammarmusik-form — fick förekomma af vår
i dessa stycken förnämste nu lefvande tonsättare! Hm, hvarför?
För att icke fördunkla diverse mindre gudar kanske? Ah!
Hrr Åkerbergs och P:son-Bergers sånger voro i deras
kända stil: statyn i accompagnementet, piedestalen i sången,
i »melodien», eller hvad det skall kallas. Hr Åkerbergs
tolkning af fru professorskan Nybloms ungdomliga förtjusning åt
sol och sommar föreföll dock mindre uppriktig än hr
P:son-Bergers ifver att med hr von Heidenstam (och diverse pokaler?)
»bland höstens döda blad bedårad prisa lifvet». Lilla
haran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
