Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
gen åt Bacchus, »yrans gud», tycktes särskildt välment och af
hjärtat. Mindre tycktes tonskalden tilltalad af poetens
(måhända i hastigt mod tillkomna):
Om stormen plötsligt vänder
Vårt bord och allt hvad bordet bär
Låt oss — — — — — — — —
— — — klappa händer!
Detta sista gjorde nu dessvärre allmänheten alltför litet efter
den prydliga visans ändalykt, men kanske var det tolkens fel,
hr O. Lejdström, som vi hört bättre sjunga t. ex. »Mina
lefnadstimmar stupa».
Nåja! Bättre än med den vilde
Heidenstam-P:son-Berger lyckades den försigtige och salongsvane hr O.
Lejdström med en liten älskogsvisa af hr Körling, tämligen
obetydlig, men »söt», så som publiken och hr L. själf älskar det.
Ofvannämnda Akerbergska sommarvisa af professorskan
Nyblom — till hvilken vi misstänka den åldrige, men dock
så ungdomsvarme hr professorn själf skulle kunnat skrifva
en mera tjuguårig melodi — utfördes af frk. Ester Sidner,
som hade ett mera tacksamt nummer i Lindblads fagra »Den
skeppsbrutne», ehuru vi tro denna komposition helst borde
tolkas af mansröst. Emellertid sjöng frk. Sidner med sin och
sin familjs vanliga fina musikaliska smak och hade utan tvifvel
också kunnat sjunga En Vårdag mera å la Lindblad än fallet
nu vardt med hr Ödmann, som förvandlade idyllen till
krigssång oeh trumpetade på af alla krafter som hade det gällt
ett: »Segern är vår!» i st. f. ett »Nu är det vår!« Utan
tvifvel besjälades hr Ö. af de bästa afsikter att sjunga riktigt
vårfriskt och animeradt, men bristande inre känslodjup oeh
innerlighet maskerades illa af yttre forcering, misstänkta
förslag och sönderhackad ryckig rytmik. Vi ha privat hört den
uppburne sångaren sjunga andra Lindblad-stycken pa annat
och bättre vis, så det var stor otur att det skulle gå så som
det gick vid denna olyckliga konsert. En stjärna, dold af
skyar, var denna afton till råga på olyckan den förkylda
grefvinnan Taube, och hennes visor voro dessutom tämligen
ointressanta. Bättre hade varit att ha valt Ingeborgs
spinnscen, en af hr Hallströms bästa kompositioner, hvilket
ingalunda kan sägas om hans obetydliga »lilla visa». Gamle
baritonisten och sångläraren Dannström har väl ock skrifvit
något mer betydande saker än den af fru Möller sjungna
polskan med dess osmälta blandning af skog och salong, af
nyslaget hö och patchouli. Dess banala yttre förvärrade
också saken. Emellertid sjöngs den efter bästa förmåga och
lyckades fru Möller på det hela taget bättre än Lindblads
förtjusande »Skjutsgosse», där vi inbilla oss ^Caroline Ostberg
skulle, väl disponerad och munter, än en gang väckt furore.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
