Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
»Det tror jag nog, men någon kan se oss.»
»Det är omöjligt att känna igen någon.»
»Jag ber dig, lät oss fara någon annan väg.»
»Som du vill.»
Han ropade på kusken, men denne tycktes inte höra.
Då böjde han sig framåt och knuffade på honom. Kusken
vände sig om.»
»Vänd. Hvarför slår ni hästarne så ? Det är ingen brådska.
Kör till ... ni vet allén som för till Reichsbrücke.»
»Ut på Reichsstrasse?»
»Ja, men kör inte så fort. Det’ behöfs inte alls.»
»Det är blåsten, ser herrn, som gör att hästarne äro så vilda.»
»Jaså blåsten.» Frans satte sig igen.
Kusken vände och de foro tillbaka samma väg.
»Hvarför träffade jag dig inte i går?» frågade hon.
»Hur skulle vi ha kunnat det?»
»Jag trodde du också var bjuden till min syster.»
»Nåja.»
»Hvarför var du då inte där?»
»Jag kan inte fördra att vara tillsamman med dig i andra
människors sällskap. Nej aldrig mer.»
Hon ryckte på axlarna.
»Hvar äro vi nu?» frågade hon.
De foro under järnvägsbron ut till Reichsstrasse.
»Vi äro nu på väg till Reichsbrücke», svarade Frans.
»Här fins inga bekanta», tilläde han skämtande.
»Def är förfärligt hvad vagnen skakar.»
»Ja nu äro vi åter ute på stenläggningen.»
»Hvarför far den då så där hit och dit?»
»Du tycker så bara. Fönsterrutorna skallra så där, för
att stormen —!»
Men han fann själf, att de kastades än hit och dit i
vagnen häftigare än nödvändigt var, men han ville ingenting säga
för att icke göra henne ännu oroligare.
»Jag har mycket som jag vill tala allvarligt med dig om
i dag, Emma.»
»Börja då genast, för kl. 9 måste jag vara hemma igen.»
»Allting kan afgöras med ett par ord.»
»Gud, hvad är det?» . . . utropade hon. Vagnen hade
nämligen kommit in på ett spårvägsspär, och då kusken
skulle köra ur spåret, höll den nästan på att stjälpa. Frans
högg kusken i rocken. »Stanna», ropade han. »Ni är ju full.»
Kusken, hade svårt att få hästarna att stanna. »Nej, visst
inte, goda herrn.» . . .
»Kom Emma, så stiga vi ur här. Vi äro redan framme
vid bron. Nu blåser det inte så mycket. Vi gå ett stycke.
Man kan ju inte tala ordentligt, när man åker.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
