Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖI2
Emma drog ner floret och steg ut.
»Du säger att det inte blåser?» ropade hon, då genast
vid utstigandet en vindstöt fattade henne.
Han tog henne under armen och ropade till kusken
att följa efter. De gingo framåt. Medan de befunno sig i
backen upp till bron, sade de ingenting, och när de hörde
vattnet brusa under sig, blefvo de bägge stående en stund.
Det var alldeles mörkt rundt omkring dem. Den breda
strömmen sträckte sig grå och obestämd. På afstånd syntes röda
punkter sväfva öfver vattnet och spegla sig däri. Från
stranden, som de båda nyss lämnat, sänkte sig dallrande
ljusstrimmor i vattnet; på andra sidan var det, som om strömmen
försvann bland de svarta fallen. Nu hördes ett aflägset dån
som kom allt närmare; ofrivilligt sågo de båda bort mot det
röda ljusskenet. Ett bantåg med upplysta fönster rullade
fram mellan järnbågar, som plötsligen reste sig upp ur mörkret
och genast tycktes sjunka ned. Dånet aftog småningom.
Det blef tyst; endast då och då några häftiga vindstötar.^
Efter en lång tystnad sade Frans: »vi borde bort härifrån».
»Ja visst», svarade Emma sakta.
»Vi borde bort», upprepade Frans lifligt, långt bort,
menar jag . . .»
»Det går ju inte för sig.»
»Därför att vi äro fega, Emma, därför är det omöjligt.»
»Och mitt barn?’»
»Det är jag öfvertygad om, att han låter dig få behålla.»
»Och huru?» frågade hon sakta . . . »Rymma en
natt?»
»Nej. Du behöfver bara säga till honom, att du inte
längre kan lefva tillsammans med honom, därför att du tillhör
en annan.»
»Är du från dina sinnen, Frans?»
»Om du så vill, så besparar jag dig det också — jag
skall själf säga honom det.»
»Det skall du inte, Frans.»
Han försökte se på henne, men i mörkret kunde han
icke se mer än, att hon hade lyft upp hufvudet och vändt
det mot honom.
Han teg en stund. Därpå sade han lugnt: »Var inte
så orolig, jag skall inte göra det.»
De voro nu nära den andra stranden.
»Hör du inte något?» frågade hon, »hvad är det?»
»Det kommer där bortifrån.»
Det kom långsamt skramlande fram i mörkret; ett litet
rödt skimmer tindrade emot dem, de sågo snart, att det kom
från en liten lykta som satt på framstången till en bondvagn,
men de kunde icke se, om det var mycket saker på vagnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
