Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i3
och om det var många människor med. Strax därpå
kommo ytterligare två likadana vagnar. I den sista kunde
de se en bonde, som just då höll på att tända sin pipa.
Vagnarna foro förbi dem. Därefter hörde de återigen intet
annat än det dofva ljudet af droskan, som följde efter dem
på tjugu stegs afstånd. Nu sluttade bron obetydligt ned mot
andra stranden. De sågo hur vägen fortsatte rakt fram mellan
träden i mörkret.
Till höger och vänster om dem lågo fälten som nere i
en djup afgrund.
Efter en Jång tystnad sade Frans plötsligen: >Det är
således sista gången ...»
»Hvad dä?» frågade Emma oroligt.
»— som vi träffas. Stanna hos honom, jag säger dig
farväl.»
»Är det ditt allvar.»
»Fullkomligt.»
»Ser du, det är alltid du som förstör de få stunder vi
kunna träffas; inte jag!»
»Ja ja, du har rätt», svarade Frans. »Kom så åka vi.»
Hon tryckte fastare hans arm. »Nej», sade hon ömt, »nu
vill jag inte. Jag låter inte afskeda mig så där.»
Hon drog honom intill sig och kysste honom länge.
»Hvart komma vi nu, frågade hon därpå, »om vi fortsätta att
åka framåt?»
»Det är raka vägen till Prag.»
»Så långt ville jag inte fara», svarade bon leende, »men
ännu ett stycke, om du så vill.» Hon pekade ut i mörkret.
»Hallå kusk», ropade Frans, men kusken hörde icke.
»Stanna då!»
Vagnen fortsatte emellertid att fara vidare. Frans sprang
efter och märkte nu att kusken sof, men väckte honom
slutligen med sina häftiga rop. »Vi skola fara ett litet stycke till
rakt fram — förstår ni?»
»Ja, som herrn befaller . . .»
Emma steg upp i vagnen och efter henne Frans. Kusken
piskade på hästarne och dessa flögo som ursinniga fram
utefter den blöta vägen. Men de båda som sutto i vagnen
höllo hvarandra fast omfamnade, medan vagnen slungades hit
och dit.
»Är det inte härligt?» hviskade Emma alldeles invid hans
mun. Men i samma stund var det som om vagnen plötsligt
flöge i luften med henne, hon kände sig slungad bort, ville
haka sig fast i något, men allt var tomt omkring henne:
hon liksom hvirflade rundt i en vansinnig fart, hon måste
sluta till ögonen, och plötsligen kände hon, att hon låg på
marken och en djup tung tystnad inträdde, som vore hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
