Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
tjärran från alla människor och alldeles ensam. Därpå hörde
hon bullret af hästhofvar, som alldeles inpå henne slogo mot
marken, och ett svagt jämmer; men ingenting kunde hon se. Hon
greps nu af en vanvettig ångest, hon skrek till; hennes ångest
blef ännu större. Ty hon hörde icke sitt eget skrik. Hon
förstod strax mycket väl hvad som händt: vagnen hade stött
emot något, kanske mot en milsten, hade stjälpt och hon
hade fallit ur. Hvar är han? var hennes nästa tanke. Och
hon ropade hans namn. Hon hörde själf att hon ropade,
visserligen mycket svagt, men ändå hörbart. Det kom intet
svar. Hon försökte att resa sig upp. Hon lyckades sätta sig
upp på marken, och då hon grep omkring sig med händerna,
kände hon en människokropp i sin närhet. Och nu kunde
hon också med sina ögon genomtränga mörkret. Frans låg
bredvid henne, fullständigt orörlig. Hon sträckte ut sin hand
och vidrörde hans ansikte; hon kände något fuktigt och varmt
flytande. Hon förmådde icke att andas. Blod —? Hvad
hade händt? Frans var sårad och medvetslös. Och kusken
— hvar var han då? Hon ropade på honom. Intet svar.
Hon satt fortfarande på marken. Mig har ingenting händt,
tänkte hon, ehuru hon kände smärtor i alla lederna. Hvad
är det, hvad är det . . . det är dock omöjligt, att jag skulle
vara alldeles oskadd. »Frans», ropade hon. Någon svarade
alldeles i hennes närhet: »Hvar är ni då nådig fröken, hvar
är herrn Ni har väl inte gjort er illa. Vänta, skall jag
tända lyktan, så få vi se; jag vet inte hvad det har kommit
åt kamparna i dag. Det är min själ inte mitt fel. De
förbannade hästarna ha rusat upp i en grushög ...»
Hon hade rest på sig alldeles, ehuru det värkte i alla
leder, medvetandet att kusken var oskadad lugnade henne
något. Hon hörde hur han öppnade lyktan och repade eld
på en tändsticka, och afvaktade ängsligt att lyktan skulle bli
tänd. Hon vågade icke känna om igen på Frans, som låg
framför henne på marken; hon tänkte: när man ingenting
ser, är allting hemskare; det är nog ingenting.
Det kom ett ljussken från sidan. Hon fick hastigt syn
på vagnen, som till hennes förvåning icke var omkullstjälpt,
utan endast stod på snedden mot diket, som om ett hjul bak
gått sönder. Hästarna stodo alldeles stilla. Skenet närmade
sig, hon såg hur det småningom gled fram öfver en milsten
och öfver grushögen ned i diket, därpå kom det åter upp,
gled öfver Frans fötter och öfriga kropp, belyste hans ansigte
och blef stilla där. Kusken hade ställt lyktan på marken
alldeles vid den liggandes hufvud. Emma sjönk ned igen
på knä, och det var som om hennes hjärta hade upphört att
slå, när hon såg ansiktet. Det var blekt och ögonen voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
