Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
»Gå! För guds skull, gå!»
»Jag går nu — bara inte fröken blir rädd att att vara
ensam i mörkret.» Och han skyndade framåt vägen. »Jag
rår min själ inte för det», mumlade han. »Hvad är det ocksa
för en idé att ge sig ut midt i natten på Reichsstrasse.»
Emma var kvar ensam på den mörka vägen med den
orörliga. Hvad är nu att göra? tänkte hon. Det är dock
inte möjligt . . . Plötsligt tyckte hon sig höra någon andas
bredvid henne. Hon böjde sig mot de bleka läpparne. Nej,
där märktes ingen andedräkt. Blodet tycktes ha torkat vid
tinningen och på kinderna. Hon stirrade på de brustna
ögonen och ryckte till. Jo hvarför tror jag det då icke — det
är ju sant ... det är döden. Och en rysning genomilade
henne. Hon hade numera icke känsla af annat, än att det var
ett lik. Jag och ett lik, ett lik i mitt knä. Och med darrande
händer sköt hon undan hufvudet, så att det kom att ligga på
marken. Och nu först kom en känsla af hemsk öfvergifvenhet
öfver henne. Hvarför hade hon skickat bort kusken? Det
var ju vanvett! Hvad skulle hon taga sig till ensam ute på
landsvägen med den döde mannen? Om det komme någon . . .
Ja, hvad skulle hon då göra? Hur länge skulle hon behöfva
vänta här? Och hon såg åter på den döde. Jag är icke
ensam med honom, tänkte hon. Jag har ju ljuset där. Och
det föreföll henne, som om detta ljus vore något kärleksfullt
och vänligt, som hon måste vara tacksam mot. Det var mera
lif i denna lilla låga än i allt rundt omkring henne; ja det
var nästan, som om hon i detta ljus hade ett skydd mot
denna bleka hemska mun, som låg på marken invid henne.
Och hon stirrade in i ljuslågan, till dess det skimrade för
ögonen, till dess det började gå rundt för henne. Och
plötsligen hade hon en känsla af att hon vaknade. Hon rusade
upp. Det går icke an, det är omöjligt, man kan då icke få
se mig här hos honom . . . Hon tyckte nu se sig själf
stående på vägen med liket och ljuset vid sina fötter; och det
var som reste hon sig underbart stor i mörkret. Hvad väntar
jag på, tänkte hon, och hennes tankar jagade hvarandra . . .
hvad väntar jag på? På människor? — icke kan jag vara
dem till någon nytta! De fråga . . . och jag . . . hvad gör
jag här? Alla skola fråga hvem jag är. Hvad skall jag svara?
Ingenting. Icke ett ord skall jag säga, när de komma, jag
skall tiga. Icke ett ord ... de kunna då icke tvinga mig att tala.
Röster hördes på afstånd.
Redan? tänkte hon. Hon lyssnade oroligt. Rösterna
kom-mo från bron. Det kunde således icke vara människorna som
kusken gått efter. Men hvilka det än kunde vara — skulle
de alltid märka ljuset — och det finge de icke, ty då blefve
hon upptäckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
