Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i/
Hon stötte omkull lyktan med foten. Den slocknade.
Nu stod hon i djupt mörker. Hon såg numera ingenting, såg icke
häller honom. Endast de hvita grushögarne glänste en smula.
Rösterna kommo närmare. Hon började darra i alla leder.
Bara hon för guds skull icke blefve upptäckt här. Det var
ju det enda viktiga, det var det enda det komme an på —
hon är förlorad, om någon får veta, att hon varit älskarinna
till . . . Hon knäppte krampaktigt ihop händerna. Hon ber,
att människorna på andra sidan af vägen måtte gå förbi, utan
att märka henne. Hon lyssnar ... Ja där äro de . . . Hvad
tala de om? Det är ett par kvinnor. De ha lagt märke till
vagnen; hon kan urskilja orden och förstå att de tala om
den. En kullfallen vagn . . . Hvad säga de mera? Hon kan
icke förstå hvad det är; de fortsätta ... de ha kommit
förbi . . . gudskelof! Och nu? Ack hvarför är icke hon död
liksom han? Han är afundsvärd; för honom är allting öfver .. .
för honom fins det icke längre någon fara och förskräckelse.
Men hon darrar ännu af ångest. Hon är rädd att man skall
träffa henne här, att man skall fråga: hvem är ni? Att
hon måste följa med till polisen, att människorna skola få
veta det, att hennes man — att hennes barn —.
Och hon fattar icke, att hon stått där redan så länge,
som vore hon fastvuxen. — Hon kan ju gå — här kan hon
icke göra någon nytta, men bara störta sig i olycka. Och
hon tar ett steg framåt . . . försiktigt . . . hon måste öfver
diket ... ett steg uppåt —- åh, det är icke djupare? — två
steg till och så midt på vägen . . . och sedan står hon stilla
ett ögonblick, ser framför sig och kan med ögonen följa hela
vägen uti mörkret. Där — där borta är staden. Hon kan
icke se någonting af den . . . men hon har klart för sig åt
hvilket håll. Än en gång vänder hon sig om. Det är icke
alls så mörkt. Hon kan mycket väl se vagnen; ock-iå
hästarna .. . och anstränger hon sig mycket, märker hon också
något som ser ut att vara konturerna af en människokropp,
som ligger på marken. Hon spärrar upp ögonen, det är som
något hölle henne kvar . . . Hon tror, att det är han, som vill,
hälla fast henne, och hon känner hans styrka . . . Men hon rycker
sig lös med våld och nu märker hon att marken är så fuktig:
hon står på den slippriga vägen och har fastnat i dyn. Men nu
går hon . . . går på . . . springer . . . bort därifrån. . . tillbaka . .
til! ljuset, till bullret, till människorna. Hon springer framåt
vägen, håller upp klädningen för att icke falla. Hon har
vinden på ryggen och den liksom drifver på henne. Hon
vet icke längre riktigt hvarför hon flyr. Det är som om
hon måste fly för den bleke mannen, som ligger där borta
långt bakom henne vid diket ... då kommer non att tänka
på, att hon vill undkomma de lefvande som snart skola vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
