Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musikalisk höstrevy 1897, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skönhet och nätta aktristalang behöfva slik ilatterande
bakgrund. Rösten, som ju aldrig varit något att tala om,
tycktes ibland på retur att döma af hur ofta den snubblade,
och koloraturen slog stundom klick på ett fatalt sätt.
Detta allt kunde dock smältas, funnes det något af
temperament, af spontan egendomlighet hos denna varmt
vackra fru med sin mindre varma, men rätt vackra timbre.
Vi hade hoppats att fnösket en gång skulle brinna, men
nej! Jenny Lind — Kristina Nilsson — Sigrid
Arnold-son är afgjordt en gradation nedåt. Men beröm kräfver
sångerskans man, a smart man och en reklammakare af
finaste slag. Tänk om Louise Michaèli haft en sådan man!
Äkta ståndet är ändå för dråpligt.
I den outslitliga Cavalleria har man återgått till en
mise-en-scène, mer liknande premierens, detta med fördel,
enär hr Rundbergs arrangementer (efter Berlineroperan)
voro för spatiösa härstädes. En oförmodad repris var
Bi-zets lilla bijou “Dj amileh“, en läcker, färgprunkande aqvarell
i österländskt brännande praktfulla mönster och
innehållande mycket såväl esprit som sentiment, men i det stora
hela trots allt efterlämnande ett slappt, blaseradt intryck.
Reprisen skedde väl närmast för fru Lindens skull, som
tycks ha svårt få någon ny triumfroll, och lyckades fru L.
på det hela förträffligt. Men ovanligt till sin fördel var
hr Lemon som turk, orientalisk slapphet och blaserad
fatalism tycks rent af ligga för honom. Mycken karakter
låg både i sång och spel. Splendiano spelades mer
finurligt af hr Linden, men i det vokala öfvervägde den nye
intendenten, hr Forssell. Den yngsta och skönaste af de
tre gracer, som utgör toppen af vår tarfliga lilla balettkår,
dansade sitt pas som Almé med samma lycka som på ett
annat spektakel, “gref ve“ Landbergs maskerad-supé på
Grand Hotel under den ominösa Orientaliska
Festkongressen.
Reprisen af Fidelio hedrar vederbörande. Ännu går
fru Östberg ganska bra ut med sångrolens herkuliska
fordringar — mer instrumentalt anlagd vokalmusik är ju
sångerskans starka sida, den dramatiska tolkningen hade
vunnit i ampleur, om ock tal dialogen erbjöd vissa lucida
intervalla. En mer glödande, storstilad tolkning ha vi sett,
men hört partiet mer framstående sjunget — aldrig!
Af de öfriga hade hr Strandberg makat sig från
Flo-restans stora parti till Jaquinos lilla tenorino-parti och ersatts
af hr Bratborst, som gjorde sitt bästa, hvilket dock
skadades af hr Hennebergs alltför braskande och trubbiga
ac-compagnement, som vållade forcering, biljud m. fl. olyckor.
Hr Södermans lilla spetsborgarfigur passar ej för den
de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
