Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musikalisk höstrevy 1897, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^70
mon till guvenör, Beethoven utrustat med sina grannaste
svarta färger, men sångpartiet, svårt och tacklöst,
genom-gicks hedersamt. Hr Elmblad var den bäste Rocco sedan
Willman och äfven som regissör här i allo berömvärd.
Symfonikonserterna ha fått en ny ledare i den unge
pianisten Stenhammar. Hr Hallén är nu alldeles
undan-motad. Otacksamhet är verldens lön. Det var dock hr
H., stiftare af Filharmoniska sällskapet, som introducerade
kammarherren och grosshandlanden Burén på Euterpes
stråt, där ordförandeskapet i det sällskapet blef personell
trampolin till k. opera-regent-skapet. Mohren har nu gjort
sin tjenst, mohren får gå.
Som läsaren vet ingalunda partiska till hr Halléns
förmåga, kunna vi dock ej annat än tycka, att detta
behandlingssätt af en kompositör, så relativt framstående som hr
H. dock är, smakar ej så litet ignobelt, särdeles från
Filharmoniska Sällskapets sida, ett barn som vräkt sin egen
pappa och ersatte honom med — hr Hedenblad.
Sedan nu denne i två år fått visa sin goda vilja
och dåliga förmåga, återgick sällskapet till den, som
skaffat det så många segrar — Bachs Mathèus, Brahms
Re-quiem t. ex. Nej, tro aldrig det! Till en debutant, till
ofvannämnde unga pianist och accompagnatör vände sig
sällskapet — ledt af sin ordförande hr operachefen, som
alltså åstadkommit en dubbel charge åt unge hr
Stenhammar, persona grata, tycks det — för ögonblicket
åtminstone.
Hr Stenhammar är en blygsam ungdom, hoppas vi,
som noga betänker det Hallénska Ödet, hvaraf han kan
lära att ej förlita sig uppå furstar, åtminstone ej på deras
kammarherrar.
För resten var hr S:s debut lycklig nog. Han hade
glädjen få sin tillfallighetsmusik vid Expositionens
invigning tolkad intra muros, hvaraf hans duktiga kantat delvis
tog skada, delvis motsatsen. Hans melankoliska diktarlynne
svingar i denna komposition upp sig till en lefnadslust och
glädjeglans, som verkar äkta och trovärdigt och hans
teknik är redan ganska villig och känslig. Arbetet smakar
långt mindre af beställning än slika kantater i allmänhet
och — låtom oss vara dagbladsskrifvare —- “torde med
anspråk på tillförlitlighet i allo kunna sägas hedra sin unge
* I hr G. Widéns nyutkomna intressanta Xa&ZacÄe monografi
förekommer en belysning af Malibrans Fidelio, som visar hur tokigt denna
i den italienska musiken så strålande sekularstjerna sjöng Beethoven. Fru
Östberg tycks långt öfverlägsen. Detta bör glädja fru Ostberg. Och
hvilken stolthet för hr Burén att ega Malibrans öfverman! Oh che gtoja,
che piacer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
