Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^
så får jag bekänna, att denne Hamlet, som Lindberg nu
visar oss, omvändt mig från en tämligen ljum och mera
konventionel erkännare af honom som Hamlets-tolkare till
en varm beundrare. Lugnet och behärskningen låta nu
förtjänsterna tydligt träda fram i dagen och det hela är
värdigt, ädelboret, harmoniskt, stämningsfullt. Med någon
ändring af ett par uttryck lånade från hr Tor Hedberg i
Svenska Dagbladet, vill jag sammanfatta mina intryck i
omdömet att Lindberg nu ger rollens andliga innehåll ett enkelt,
genomgående vackert och själfullt uttryck. Men därjämte
önskade jag särskildt pointera en sak. Eljest icke sällan
tämligen reserverad i fråga om Lindbergs sätt att tala, vill
jag nu tvärtom uttryckligen betona, huru verkligt väl han
talar rollen: fint, känsligt och på det hela taget så att
åhörarens uppmärksamhet och intresse hållas oafbrutet
fängslade. Skulle jag särskildt framhålla några ställen som
exempel på hans ypperliga framsägning, så borde det
måhända i främsta rummet vara monologen: “att vara eller
icke vara“, scenen med Ofelia, därefter samtalet med
skåde-spelarne, hans ord i kyrkogårdscenen om stackars Yorick
etc. När man betänker den mindre gynsamma klangen af
Lindbergs organ och ser att han det oaktadt nu kan tala så
icke blott stämningsfullt, utan rent af vackert, så får man en
ytterligare anledning till många föregående att förarga sig
öfver den nonchalanta utveckling eller rent af vanskötsel af
stämman och talets konst, som är så förherskande bland våra
artister.
Det är också en annan alls icke oviktig sak, våra artister
— särskildt de unga manliga — vanvårda, och det är
figuren. Man kan verkligen skämmas på tjugu- och
trettio-åringarnas vägnar, när man med deras figurer jämför
Lindbergs ungdomliga, spänstiga och smärta figur. Däremot
kan man ej annat än instämma uti anmärkningen mot
Lindbergs maskering och önska, att af det koketteri, som han
förr i tiden utvecklade i en del poser, kappans drapering
etc., men nu välbetänkt låtit försvinna, något litet fått
kvarstå och egnats ansigtet.
När som för mig, hvad de andra rollerna i Hamlet
beträffar, från äldre representationer både på kungl. stora
teatern — och det så långt tillbaka som pä Swartz’ tid —
och Nya teatern vålnaderna af åtskilliga hemska intryck
ännu spöka i minnet, kunde utförandet denna gång med alla
dess brister ej göra annat än ett jämförelsevis hyggligt
intryck. Ännu t. ex. står för mina öron hr Hanssons
stentorsaktiga deklamationer af “Min synd är svår, den
stinker himmelshögt“ etc. Han skulle ändå vid tillfället vara
svåra förkrossad, men låt vara att orden inte gingo him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
