Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melshögt, ty “ord utan tanke aldrig himlen når“, så togo
dock de Hanssonska orden så att säga ned taket. Vålnaden
har icke häller alltid varit så imponerande. Mitt kanske första
Hamletsminne är förbundet med Dörums i följd af
minnes-slöhet något skandalliknande sätt att recitera vålnadens ord.
Och icke var just åtminstone på senare år den blida fru
Swartz den Ofelia man hälst drömde sig.
Nu ha man åtminstone i fru Sandell en ypperlig
Ofelia, icke blott Ijuf och rörande, utan äfven med utarbetad
karaktäristik och individualisering.
Som Laertes gjorde sig hr Skånberg ganska bra
gällande. Om också hr Personnes Polonius delvis var rätt
rolig och äfven en konsekvent genomförd typ, så kan man
ha sina starka dubier om, huruvida Polonius behöfver göras
så påfallande fjantig och rent af karrikatyraktig. Fru
Fahl-man, alltid skön och fager, har i höstas i Ebbsmith och
i Hamlet varit med hänsyn till de manlige åskådarnes
lugn nästan för oroväckande vacker och det bär verkligen
emot att -uttala den klanderbemängda hypotesen, att hennes
drottning är för ung och fraiche. Hennes utförande af
rollen står fullkomligt i jämnhöjd med, om inte öfverträffade
dem jag kan påminna mig förut i samma roll.
Herr Örtengren som kungen har gjort sina ögon stora
och gymnastiserade nitiskt, men hemskt med dem, i
synnerhet med hvitorna. Herr Eklund, hvilken har att agera
vålnaden, har en organ med vacker klang, men hans sätt
att recitera verkar för prosaiskt och stämningslöst; det är
dessutom så lifskraftigt, att det tunga genljudandet af stegen
i trappan icke behöfvas för att lugna de åskådare, som
möjligen äro öfverdrifvet spökrädda. Hr Hamrins
död-gräfvare är ganska rolig och öfverraskande måttfull.
En af de uppträdande verkar afgjordt och
fullständigt som karrikatyr. Det är herr Hedlund som
Gylden-stern. Embonpointen i förening med dräkten gör honom
snarast till en Fligende-Blätter-gubbe; här i pjesen hade han
möjligen gått an, om han fått gälla för att vara en hofnarr.
men aldrig i lifvet som adelsman. Och icke blir det en
smula bättre när han upplåter munnen. Man känner sig
verkligen föga vänskapligt stämd mot en regissör, som tillstadt
en sådan parodisk uppenbarelse på en hufvudstadscen.
Den yttre iscensättningen är acceptabel, skulle ej ha
varit ruinerande ens för en teater med dåliga affärer. Ej
häller torde den varit egnad att väcka några på längden
ohållbara illusioner om regissören Christiernsons smak och
talang.
Medan vi äro kvar vid Dramat, teatern, sa ett par ord
om samma teaters “Den beryktade fru Ebbsmith“. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
